Krönika Gång på gång hör man det pratas om den "levande kulturstaden Piteå" och dess varierande böjningar såsom "Musikstaden Piteå", främjande ett "levande kulturliv" etc. etc. Från politiker och från arrangörer, från organisationer, institutioner och PR-konsulter hörs dessa floskler om och om igen, ett mantra i stackato i syfte att marknadsföra Piteå som stad och framtidsprojekt. Ändå är det ingen som synar dessa floskler i sömmarna, som ställer definition mot definition och faktiskt ställer sig frågan: är detta verkligen sant? Är Piteå en "levande kulturstad"?

Ta en vända runt Piteå, gå ut på gatorna och fundera. Hur mycket kultur ser ni? Vad hör ni? Var i denna stadsbild finns kulturen i dess bredare bemärkelse? I bemärkelsen livsminne, identitetsförankring, det som sätter allas våra liv i en gemensam upplevelseform, var finns denna kultur? Den som vi möts kring, som omger oss, som glädjer eller upprör oss? Var samlas människor runt kulturen som en del av vårt vardagliga liv? När hör ni musik på väg till jobbet, när samlas ni till musik eller konst efter ni slutat för dagen? När kände ni en samhörighet kring ett kulturellt utövande på er ordinarie lördagspromenad på stan? Kanske inte så ofta vad? Därför finns det också anledning att tänka en vända extra kring vad "kulturstad" här åsyftar.

Faktum är att mer än kultur har Piteå en kulturell infrastruktur. Musik och konst, teater och dans, hantverk och litteratur är inramade i samhälleliga byggnader, i varierande grad effektiva, avgränsad från de många till förmån för de få. Detta är ingen unik utveckling för Piteå, den finns i snart sagt varenda svensk stad och är en utveckling som pågått sedan kulturen gjordes till vara under mitten på 1800-talet. Kulturen finns bakom biljettdiskar och garderober, så till den grad införlivad i byggnadsverk och marknadsföring att dess själva väsen reducerats till de väggar och slogans som sluter den inne. Det är den mest borgerliga formen av kultur, och den är snart sagt allenarådande. Mängden kultur räknas i antalet evenemang i ett bokslut där frekvens, kvantitet och registrerad publik är det enda som bedöms. Den enskilde utövaren existerar som grund i kulturpolitikens hybris bara i den mån hen är nämnd i en siffra, vilket i slutet av dagen mäter hens kulturella värde. Kulturen är fjättrad i marknadsföringens limbo.

Artikelbild

Den levande kulturstaden, levande för den vardagliga Pitebon, finns inte. Den är en myt, och i den mån den dryftas är det endast i marknadsföring som syftar till att upphöja kommun och arrangörer i floskler att sälja på affischer och konferenser. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att kulturen faktiskt bara existerar som medel för reklam, en slutsats formulerad av den franska filosofen Jean Baudrillard. Det är en sorglig utsikt att han förmodligen har rätt.