– Vill du kalla någon ”african american” så definierar jag det. Jag föddes i Afrika men växte upp i USA, säger Harry Quiah, som han egentligen heter, när vi slår oss ner för en pratstund.

Han är på väg till Nolias rekryterings- och utbildningsmässa i jakt på nytt jobb när han gör en avstickare för att berätta om sitt liv och sin musik.

.

Bland albumets tio spår finns bland annat sexskildringar, familjehyllningar och återblickar över en minst sagt tuff uppväxt. Självbiografiska ”Screaming out” blev hans svåraste låt att skriva. Han berättar att han grät när han spelade in den.

Sedan han kom till Piteå har Harry Quiah legat lågt med sin bakgrundshistoria, men nu känner han sig redo att dela med sig.

13 år gammal kom han till USA. Familjen flydde från inbördeskriget i Liberia. Harry var bara sex år när det bröt ut. Pappan var politiker och blev eftersökt. De som hade hans efternamn blev dödade. Harry bytte till ett annat.

– Det var inte lätt att växa upp. Jag lärde mig snabbt att överleva i den miljön.

Minnesbilderna bär han med sig än i dag.

– Jag fick se mycket. Jag minns hur vi flydde in i skogen. Det låg döda kroppar runt omkring. Det var galet.

.

Han växte upp tillsammans med sin mamma och sin styvpappa i Newark, New Jersey. Inget ställe för mjukisar, som han uttrycker det. Han var som en utstött, hamnade i slagsmål och höll folk på avstånd. I 15 års-åldern hamnade han i gatugäng.

– Jag var i det där ett långt tag, kanske tolv år. ”Gangbanging”. Jag blev en ledare, sålde droger, skjutvapen och allt möjligt, blev beskjuten. Det var ett galet liv.

Han använde narkotika själv, "Rökte på", men framför allt sålde han åt andra. Det fanns mycket pengar att hämta i försäljningen.

– Det är mycket mina föräldrar inte fick reda på förrän på slutet. Då var det för sent. Jag var inne i det.

Våld var en del av gatulivet. Harry Quiah har varit farligt nära ett tragiskt slut.

– Jag har haft dubbelpipigt gevär riktat mot mig. Jag har haft en pistol pekad mot tinningen. Fyra gånger har jag blivit beskjuten, men bara träffad en gång, säger han och visar ett ärr på högra underarmen. Jag såg en bil köra förbi, men vet inte vem som sköt. Jag började bära två pistoler själv och var redo för ”nästa runda”.

.

Vändpunkten kom för några år sedan när han träffade Piteåtjejen Erika i New York. Det sa klick mellan de båda musikälskarna. I dag är de gifta, bor i Piteå och har två barn tillsammans.

– Man måste vända på ”bordet” och göra någonting bättre.

– Om en gängmedlem har en flickvän som är på ”rätt spår” blir det en vändpunkt. Kanske ska jag följa henne? Du vet, det är kvinnorna som styr i kriget. Säger de ”du måste göra så här”, då gör man det.

Var det så i ditt fall?

– Jag sökte efter någonting bättre. Det gör varje gängmedlem, varje dag, men de är fast i det där. Det blir en ond cirkel. Man har en press på sig från omgivningen att vara på ett visst sätt.

– Det finns inget coolt med att tillhöra ett kriminellt gäng. Antingen hamnar du i fängelse eller på kyrkogården.

Ångrar du något?

– Nej! Alla har sin livsstig. Den kan bygga upp dig eller krossa dig. Utan mina erfarenheter hade jag inte varit här i dag.

Harry Quiah tycker att gänglivet i New Jersey, hur konstigt det än låter, har gjort honom till en bättre person.

– Jag fick i alla fall en chans att sitta ner och tänka på mitt liv. Jag kan hjälpa mina barn, eller andra runt omkring, genom att berätta att min bakgrund enbart är ett helvete. Då kan jag hjälpa folk till någonting bättre. Det är en bra grej.

.

Harry Quiah menar att bytet av land var avgörande för att bryta med sitt gamla liv. Att komma till ett tyst ställe har lugnat ner honom. I Piteå har han hittat ett lugn.

– Allt var stängt när jag kom hit. Det är verkligen ett litet ställe för mig, men det är ett bra ställe att starta på nytt ifrån.

Det var en utmaning även att komma till Sverige. Harry Quiah var osäker på om han skulle bli accepterad.

– Jag fick be folk att faktiskt lyssna på mig och min musik. Det var tufft, men samtidigt enklare, för ingen har det jag har. Jag vill inte låta kaxig, men jag sticker ut från de andra.

.

I Piteå har han utvecklat sin passion för musik, skrivit egna låtar och samarbetat med bland andra Kalle Gracias. Här har Harry Quiah sitt hiphop-crew (New Channel Entertainment) tillsammans med sin fru och kompisarna Makkan Anomi och Stizu, men nu är det alltså dags för ett soloalbum. Han har gett 110 procent, säger han.

Stizu, Erika och Piteårapparen Rob Gillis (Robert Hedman) finns alla med på ett hörn.

– Det känns underbart. Resultatet blev bra. Jag är jättelycklig. Jag kan dra på mig lurarna och lyssna på mig själv hela dagen. Så bra känns det faktiskt.

Han har spelat in sina rap-partier hemma i Piteå och samarbetat med producenter i Kanada, Irland och, inte minst, Piteåbördige Jakk Who (Joakim Öhman) i Stockholm.

– Fantastisk! Han vet vad han gör och är en av de bästa producenterna. Han är gjord för hiphop, på riktigt.

.

Han har letat efter sitt sound och känner att han har hittat en egen stil som han känner sig bekväm i. ”Way of life” heter det hiphopspäckade albumet. Harry Quiah berättar varför:

– Musik är en livsstil. Tänk dig att gå genom världen utan musik! Det funkar inte. Jag gjorde många glada låtar, partylåtar. I vissa låtar pratar jag om mitt liv, om mina barn, olika saker. Jag gör låtar som folk kan lära känna mig genom.