Om man är funtad så att man låter sin sinnesstämning speglas av sin yttre omgivning, det som psykologerna kallar för ekvivalens, är tomten knappast vaken ännu, givet att jul för mig är en illusorisk dröm av fjäderlätt snö på frostvita björkar.

.

I brist på julig idyll får jag helt enkelt försöka omförhandla mina preferenser. Klösande trädgrenar mot en gråtung himmel och slaskig lermodd i parkerna vid Karlaplan kvalar helt enkelt inte in på den tomtiga Rovaniemi-scenen. Snarare försöker jag hitta känslan av jul i Wuthering Heights-anda, där den mörka stäppen breder ut sin dimma över sjukligt kärleksfebriga sinnen, brinnande begär i kärva hjärtan. Eller kanske något Söderbergskt, typ ”Doktor Glas” i juletider, moraliskt grubblande med utsikt över den Bellmanska kyrkogårdens stilla likgiltighet inför människans hybris och självförbränning? Eller kanske ännu hellre känslan av tidens oroväckande undflyende i ”Martin Bircks ungdom”? ”Här stod den stilla, tiden. Det är med förändringar man mäter tidens gång, jag har ingenting att mäta den med.”

Artikelbild

| Ligger efter. Simon Olofsson har varken hunnit med NK:s julskyltning (bilden) eller glöggen i Gamla stan.

.

Nejmen Gud vad deppigt det här blev. Om någon nu fått en annorlunda bild från ovanstående reflektioner vill jag bara säga att julen är min favorithögtid! Jag känner mig ofta litegrann som Adolphson & Falks gamla dänga ”Mer jul”. Mitt enda klagomål är att vuxenlivets åtaganden hindrar mig att i barndomens bekymmersfria anda helt hänge mig åt alla juliga associationer. Därför blir jag ofta överdrivet ineffektiv i dessa tider. Min instinktiva reaktion inför alla måsten blir ett trotsigt ”vik hädan ansvar, jag är upptagen med juliga ting!”. Därför kan jag inte låta bli att känna mig stressad över alla julsaker som återstår att göra. Jag ligger efter med julfilmerna, julmusiken lyser med sin frånvaro på grund av risk för koncentrationssvårigheter, NK:s julskyltning är fortfarande obesökt och Gamla Stans julmarknad pockar på min uppmärksamhet. Det är ett stående måste att dricka glögg på Stortorget samtidigt som man med överdrivet mysig uppsyn nynnar på Jan Malmsjös ”Jul i Gamla Stan”. Klyschigt? Definitivt.

.

Men det är ju det som är hela poängen med julen. Jag håller med Gustav Svensson. Den ska vara likadan år efter år. I en tid där allt handlar om rörelse, om avancemang, om möjligheter och resor och personligt varumärke och progressiva identitetsbyggen är tryggheten i det stadigvarande viktig. Därför gillar jag heller inte när mitt julfirande förändras. Nu ser jag fram emot att komma hem till Piteå och Norrfjärden. Att sitta i fåtöljen hemma hos mamma och pappa med en whisky och en bok. Att lyssna på när mamma spelar Carolas julskiva som vid det här laget förmodligen är så sliten att det tarvar någon form av kvantlaser för att läsa spåren. Att se julfilmer med syrran (samma filmer varje år). Att fira juldagen med mina barndomsvänner. Jag vill helt enkelt njuta av illusionen av att saker och ting inte förändras. Många för mig nya och spännande saker står på schemat efter nyår, så nu är det dags att ladda upp batterierna medelst ingrodda komfortzoner.

.

Så bjud upp nu, ack kära hembygd och hemstad. Bjud på snö, på glögg, på tomtar och troll, på barnatrons naiva önsketänkande, på vänskapens värme, på julmusik och den stjärnströdda himlens oändliga utsikt!

God jul Piteå, god jul vänner och läsare! Jag kommer hem på tisdag. Jag hoppas att vi ses.