Upprinnelsen till den kommande jazzskivan var att Robert Östlund, gitarrist i Bo Kaspers, spelade upp Nat King Coles ”I love you for sentimental reasons”. Trots att Bo Sundström lyssnat mycket på jazz tidigare var det någonting som ramlade på plats.

– Jag hörde någonting väldigt essentiellt, en fantastisk melodi och ett otroligt sound. Det är någonting som direkt ställer sig bredvid mig och skriker ”Bosse, det här måste du sätta dig in i”, berättar Bo Sundström när PT träffar honom en stund innan trettondagsaftonens akustiska spelning på hotell Kust i Piteå.

.

John Coltrane och Sonny Rollins är artister han gärna lyssnar på, men plötsligt fick han upp ögonen för jazz som var ”görbar” för honom själv.

– Sjunger jag Nat King Cole eller Ella Fitzgerald på engelska låter det säkert som en "hotell-crooner", men får jag sjunga det på svenska, ja, då har jag ju övat i 25 år. Genren i sig är väldigt svenskvänlig – det har ju Monica Zetterlund och Svante Thuresson visat, att den här typen av låtar går att sjunga väldigt bra på svenska.

Den coolare och mjukare jazz från amerikanska västkusten har varit ledstjärna.

– Jag vill att plattan ska förstås av Bo Kaspers-lyssnare. Jag vill inte skjuta över huvudet, varken på dem eller på mig själv.

.

Det är en typ av skiva som sällan släpps. Samtidigt har Bo Sundström undvikit alltför uppenbart klassiska låtval, sådant som ”All of me” och ”Fly me to the moon”. Han känner att han fortsatt i någon annans anda, att ”Monicas vals” (ett av Monica Zetterlunds paradnummer) passar väl ihop med hans egna ord på skivan.

– Det är häftigt. Jag märker att man varit i en ådra och skrivit. Det känns som en kusin till ens egna texter.

.

De flesta texterna är hans egna. Bo Sundström har tacklat uppgiften på ungefär samma sätt som han tänker att föregångare som Beppe Wolgers och Stikkan Anderson skulle ha gjort.

– Jag har lyssnat lite på ”vad handlar låten ungefär om”. Sedan måste jag skriva en ny text.

Han håller med om att skivan känns logisk. Dels utifrån släktskapet med Bo Kaspers musik, men också utifrån sin egen uppväxt där hans mamma var länk till en jazzig låtskatt.

– Morsan kunde örhängena. Jag har vuxit upp med att hon sjöng dem. Jag kunde fråga hur ”Stardust” eller ”Misty” lät och då kunde hon säga ”de går ju så här …”. Det var grejer hon hade sjungit med band. Vår föräldrageneration kunde låtarna, men det var inte alltid att man hade jazzplattor hemma.

– När vi släppte de tidiga plattorna med Bo Kaspers kom jag springande till morsan och sa ”lyssna på det hena” med en förhoppning att hon skulle säga ”Men Bosse, det här lät ju jättebra”. Så har det varit med Bo Kaspers. Vi har varit bandet som velat att våra föräldrar ska tycka om vår musik, i stället för att göra revolt mot dem och spela någonting helt annat.

.

På ett sätt omfamnar han sin uppväxt. På ett annat kommer han ut "på andra sidan", med musik han tidigt exponerades för, men som han inte "förstått" förrän på senare år.

Bo Sundström känner att tiden för en jazzplatta är inne först nu.

– Att höra en 25-åring sjunga Taube låter fjunigt. Det är först efter 50 som jag känner att min röst har mognat så att jag kan sjunga Taube. Och först nu känner jag att jag bottnar i det jag sjunger på ”Mitt dumma jag”.

.

Han är glad över samarbetet med etablerade jazzmusiker på skivan, men understryker att Bo Kaspers orkester är själva moderskeppet. När Bo Kaspers är färdiga med succéshow med sin succéshow på Cirkus framåt vårkanten ska de skriva nytt material.

– Jag är superpepp! Vi har andra planer inför nästa platta. Under arbetsnamnet finns att nästa platta ska vara soulig. Vi har aldrig gjort en riktig soulplatta och det ska vi göra nu, men vi får se var det hamnar.