Krönika Ett bärande ord denna sommaren har helt klart varit airconditioning. Sommarvärme är ju trevligt men efter att ha åkt sju timmar i en bil utan AC mellan Paris och Genève i 34-gradig värme gör sig teknikens under genast påmind i all sin härlighet. Tur då att jag sitter i ett av de få kontor på jobbet som har aircondition. Jag lovar, här finns en marknad med stålar att tjäna. AC betyder cash i dessa tider.

.

Vis och uttorkad av tidigare nämnda erfarenhet var det också en fröjd att dra iväg till de schweiziska alperna i AC-utrustad hyrbil. Med både vänner och familjen på besök i omgångar spenderade jag semestern på serpentinvägar genom dalar och bergsmassiv tillsammans med människor jag älskar och högaktar. Stränder i Interlaken, medeltida ringmursstäder, de bördiga dalarna i Jaunpass och de karga bergslandskapen med molnen som rinner som vatten från topparna i Grimselpass. Och jag älskar vägarna, rörelsen, gaspedalen, hur den fjädrar med större frihet ju hårdare man trycker foten mot den. Varenda gång jag sätter mig i en bil med GPS:en inställd på flexibla och impulsiva destinationer tänker jag att det är så här jag borde leva, varenda dag för resten av mitt liv. I en bil, med en obestämd karta och en öppen horisont. Aldrig sitta still, aldrig stanna för att tänka efter, aldrig mura in mig själv i hörnen, i kugghjulen, i det förutsägbara. En kamera på sätet bredvid och ett anteckningsblock i fickan där jag aldrig skriver ett enda ord. Bara upprätthålla rörelsen, aldrig sätta något på pränt, aldrig lämna några bevis.

Artikelbild

| Grönare gräs på andra sidan? Hur som helst har Simon Olofsson fått se bländande landskap på sin tur genom alperna.

.

Jag har alltid velat dra, och så är det än. Var jag än är vill jag bara därifrån, någon annanstans. Med ett fåfängt hopp om att livet skulle vara bättre där borta, att jag skulle må bättre där, att vyn skulle vara vackrare, jobbet bättre, kärleken närmare, lugnet funnet, hjärtslagen större, andningen klarare. Och sen växer man upp och upptäcker att var man än åker är det enda man vill lämna kvar också det enda man alltid måste ta med sig: sig själv. Därför blir ingenting bättre, ingenting klarare, ingenting roligare. Så snart resdammet lagt sig är man tillbaka på ruta ett, eftersom det man söker aldrig finns där man stannar. Nu skulle man ju kunna vara vuxen och lära sig av erfarenheten genom att sätta sig ner och se sig själv i ögonen, göra upp med vad som i vanliga fall får en att vilja springa, och inse att det bleka landskap man ser framför sig så snart larmet tystnat bara är en spegelbild projicerad på den projektorduk vi kallar världen. Att all vämjelse den bilden väcker bara är rädslan i ens egna ögon, för misslyckanden, för tristessen, för äcklet som den egna uppenbarelsen väcker när den framträder som ett växande monster så snart hjärnan får tillfälle att vända sig inåt. Man skulle kunna titta noga och göra upp med skuggorna i hörnen. Eller så fortsätter man att dra, gång på gång.

.

När livet står stilla är det lättare att hålla kameran med motivet i fokus. Allt kan studeras och utvärderas, varenda pixel blir tydlig. Jean Baudrillard skrev att tecknen upplöses i rörelse, och det gör även livets pixlar. I fokuset syns allt man vill dölja, inte vill tänka på, allt fastnar på den stora 35-millimetersfilm som dokumenterar våra liv i ruta efter ruta och som numera bara ökar i bildhastighet ju mer den digitaliseras. Vill man undvika att fastna gäller det att köra snabbare än kameran hinner med att fånga. Med undantag av de människor jag älskar definieras mina resor av det jag vill undvika att se. Dessvärre gör det mig också till en potentiell trafikfara. Jag undviker nämligen backspeglar.