Han pratar ledigt om Vidsel-basen, om Acusticums livesända föreställningar och beklagar nedläggningen av balettskolan i Piteå. Man kan nästan tro att han är norrbottning. En period bodde han faktiskt här. Ingmar Bergman jr utbildade sig tidigt till pilot för trafikflyg och första jobbet, 1977, var på linjen Kallax-Gällivare.

– Den kallades ”Hakkas-bussen”. Jag bodde ett tag i Bergnäset. Det var härliga tider. Jag älskade att åka skidor på Dundret, berättar han när PT ringer honom.

.

Artikelbild

| Pilot. Ingmar Bergman jr i cockpit. 34 år som pilot blev det.

Till skillnad från flera av syskonen har han inte valt den kulturella banan.

– Jag hade mina lustar att hålla på med skådespeleri och så där, men pappa gjorde ju en bra karriär redan då. Att bli jämförd hela tiden …

Du fjärmades från det kulturella?

– Jag gjorde det. Jag är rätt kreativt lagd och har ägnat mig en del åt det. Jag tecknade mycket under unga år. Jag är kreativ, men jag har fått jämka en del. Jag har haft väldigt roligt när jag har flugit. Det var som att göra en hobby till ett yrke.

Artikelbild

| Familj: Ingmar Bergman omgiven av familjen på sin 60-årsdag 1978. Ingmar jr skymtar till vänster bakom sin far.

Som liten hade han smalfilmskamera, uppmuntrad av sin far, och marionetteater. Tolv år gammal fick han erbjudande om att spela en barnroll i pappans film ”Tystnaden”.

– Vid ett tillfälle skulle den här killen pinka i en krukväxt i hotellkorridoren. ”Över min döda kropp att jag ska pinka när ni filmar”, sa jag. ”Nänä”, sa farsan, ”det är inte på riktigt, vi använder en fotbollsblåsa”. Men jag vägrade. Det är nog det närmaste jag har varit att hamna i en film.

Artikelbild

| Pris. Koreografen Joakim Stephenson (vänster) och Ingmar Bergman jr tar emot filmpris i Prag.

Ingmar Bergman jr skickade in ansökningshandlingar till Dramatens scenskola, men när det närmade sig inträdesprov kände han sig för blyg och oförberedd och gick inte dit.

– Pappa tyckte att jag skulle söka. Det kändes som ett bra stöd i processen, men jag gillar inte riktigt att stå inför publik. Det kanske hade varit jättebra. Vem vet? Där förlorade teatern kanske en stor talang?

Vad sa din far om ditt yrkesval?

– Han tyckte att det var jätteroligt. Han gillade att flyga, särskilt med småplan, inga ”domkyrkor” som han kallade dem.

.

Ingmar jr var ett år gammal när hans far, på tröskeln till det stora genombrottet, filmade ”Sommaren med Monika”.

– Det gick ju som det gick och han blev kär i Harriet Andersson. Vi har aldrig bott ihop och det var nog lika skönt det.

– Min mamma (Gun Bergman, journalist, språkvetare och översättare) var väldigt klok och intelligent. Hon och pappa förblev jättenära vänner till hennes död i en trafikolycka 1971. Hon pratade aldrig skit om honom och han kom på besök hos oss. Jag saknade honom inte. Jag älskade min mamma. Hon ska ha cred för att det blev folk av mig.

Hur var din relation till din pappa?

– Han gjorde punktinsatser under min uppväxt. Jag fick följa med på inspelningar och repetitioner. Det var alltid spännande att träffa honom.

Han besökte sin far på inspelningen av ”Vargtimmen” i Skåne. Flög ner i litet plan med Max von Sydow och filmfoto-giganten Sven Nyqvist. Han minns en balustrad och en balanskonstnär som gick på flaggstång över ett stup.

– Jag reflekterade inte så mycket över pappa. Det var mer en fascination över fenomenet med film och teater.

I familjen har det helt logiskt blivit Stor-Ingmar och Lill-Ingmar.

– Namnet har inte varit något problem för mig. Det har snarare orsakat roliga situationer, framför allt som flygkapten. En anekdot är när jag flög med en styrman som heter Lars Norén. Då kunde jag förställa rösten: ”Jag heter Ingmar Bergman. Bredvid mig sitter styrman Lars Norén, men det ska nog gå bra ändå”.

Det sista säger han med kusligt nära imitation.

.

Efter mammans död blev pappans närvaro större. Far och son tog upp mer regelbunden kontakt och lärde känna varandra som vuxna.

– När han fyllde 60 började vi åka till Fårö. Det var härligt. Han kunde erbjuda alla oss barn att komma med fruar, flickvänner och barn. Då hade vi våra möten och samtal, väldigt personligt och nära. Det blev bättre och bättre. Vi hade fin samvaro.

Sedan 1978 har han varit på Fårö nästan varje sommar. Det blev mycket film i pappans privata bio.

– Vi fick möta honom i en miljö han verkligen gillade och kände sig hemma i. Han hade alltid dåligt samvete gentemot oss barn, men i bion kunde han slappna av och så hade vi roliga diskussioner efteråt.

Hur minns du honom som person?

– Han var väldigt intresserad av den han för tillfället pratade med. Antingen var han det eller så visade han tydligt att han inte var det. Han var väldigt frågvis. Det är möjligt att han gjorde det för egen vinnings skull, men det var kul att samtala med honom.

– Han var så klok i många fall. Han förstod psykologiska mekanismer. Folk kanske inte tror det, men han var jättehumoristisk. Han var blixtsnabb i repliken och hade mycket humor.

– För mig, som inte växte upp med honom, var det så. Mina syskon hade det kanske lite tuffare.

Det finns vittnesmål om allt från geni till en brutal personlighet. Finns några stora missförstånd kring honom?

– Möjligtvis att han var en alltigenom allvarstyngd person. För mig är han otroligt humoristisk. Det är nog en vanligt förekommande missuppfattning, att han levde i ett ”Norénskt mörker” hela tiden.

.

Först på senare år har han intresserat sig för pappans produktion. Den enda film han egentligen återkommit till tidigare är ”Det sjunde inseglet”.

– Den var häftig och rätt rolig också. Vilket vågspel att ge sig in på. Bara att få för sig att döden ska dyka upp. Det hade kunnat bli platt fall med den scenen, men den håller än.

Är den en favorit?

– Nej, jag tycker nog att ”Persona” är mest fascinerande, om än inte ett flaggskepp som ”Fanny & Alexander”. Vilket verk det är! Sådana insatser och alla är på topp!

Han beskriver en noggrann och maniskt punktlig filmlegend. Kärnan till storheten överlåter han till andra att avgöra, men han ger några spaningar:

– Om man tittar i hans bibliotek finns det väldigt mycket psykologisk litteratur där. Han var intresserad av ”hur fan fungerar vi som människor”.

– På 50-talet och tidigare var det schablonartade kvinnoporträtt på film. Pappa började skriva roller för kvinnor som blev intressanta. Han skrev fantastiska kvinnoroller, framför allt, säger han och nämner ”Persona” och ”Höstsonaten”.

.

Sedan han gick i flygpension vid 60 har han pluggat psykologi (psykosyntes) i fyra år, samt plockat upp tecknandet.

– Det har med lust till att skapa bild att göra. Det ligger nära till hands för mig.

Att han nu är producent för en dansföreställning är inte så konstigt. Redan i slutet av 70-talet fick han kontakt med Operabaletten via sin dåvarande flickvän.

– Jag fick smak för dans. Jag tycker att det är en häftig uttrycksform. Härligt sinnligt och estetiskt.

.

2016 kom fyra koreografer till Bergman-veckan; Alexander Ekman, Pontus Lidberg, Pär Isberg och Joakim Stephenson. Inspirerade av Bergmans verk och favoritplatser blev det en föreställning med fyra stycken kring mänskliga relationer och intensiva känslor.

– Vi hade så lite kontroll på vad de skulle hitta på, men de är så professionella. Det motsvarade mina vildaste förväntningar.

Hans producentroll är minst sagt varierad.

– Jag gör allt från kreativa lösningar till att boka taxi och hotellrum.

I samarbete med SVT blev föreställningen film, ”Ingmar Bergman genom koreografens öga” som vunnit festivalpris i Prag.

Dans i Nords Olof Westring var på plats på Fårö och ville ta föreställningen norrut.

– Nu är vi på väg. Vi är oerhört glada att vi får komma dit.

.

Publiken får möta fem dansare, bland annat Alexander Ekman i egna koreografin ”Tankar om Bergman och dans”.

– Han kommer i princip från Paris till Piteå, där han gjort 22 utsålda föreställningar på deras nationalscen. Det känns väldigt kul.

– Han pratar om Bergman och dans och gör sin egen grej av det.

– Pär Isberg har koreograferat ”Samband Band Saraband”. Det är Nadja Sellrup och Oscar Salomonsson som gör en fantastisk grej. Det har likheter med ”Scener ur ett äktenskap” och ”Trolösa”. Där finns inslag av en resa och den har släktskap med 50- och 60-talet.

Pontus Lidbergs akt kommer att visas som projektion i föreställningen. Anledningen är att det innehåller en häst och hästar är inte tillåtna i kulturhus.

– Sedan är det Joakim Stephenson som gör en jättefin akt, ”Onapers”, starkt inspirerad av ”Persona” med Nathalie Nordquist och Jenny Nilsson, två premiärdansare från Operan.

.

Personligen kommer Ingmar Bergman jr inte att fira Bergman-året på något särskilt sätt.

– Det är inte frågan om att putsa på något monument. Snarare finns det en konstnärsskatt. Det handlar om att göra den tillgänglig och bringa kunskap. Jag menar, gubben sitter ju på 200-kronorssedeln. Det är rätt kul om folk kanske får veta lite mer om vad han gjorde.