Krönika Mitt i alla motstridiga bud och icke-bud från politiker av diverse partitillhörighet ryktas det på kontinenten att hösten nått det norrbottniska landskapet, som en frisk fläkt och frist från obeslutsamma politiker i den grumliga soppa som valrörelser numera verkar utgöra. Politiken saknar jag definitivt inte, däremot hösten hemmavid. Det finns något arkaiskt, något tidlöst över hösten som jag älskar. Likaledes maniskt vacker som melankoliskt nedslående har hösten blivit mitt ideal vad gäller årstider, och så snart någon ens nämner friska vindar längtar jag hem. Istället får jag hålla tillgodo med temperaturer som fortfarande tangerar 30-strecket.

.

Med anledning av detta spenderade jag några dagar med att läsa Persbrandts biografi. Nog så intressant och självutlämnande kunde jag ändå inte hindra mig från att dra paralleller till en mycket välskriven text av Wera von Essen som publicerades i DN (https://www.dn.se/kultur-noje/wera-von-essen-darfor-har-bekannelsens-kraft-gatt-forlorad/) någorlunda nyligen gällande bekännelsens funktion i det moderna samhället. Där kyrkan tidigare lovade förlåtelse för modet och viljan i att bekänna är von Essens argument att bekännelsen i dag sker inför en stum publik som likgiltigt ser på. Bekännelse utan förlåtelse. Och visst ligger det något i det.

Artikelbild

| Mikael Persbrandts (bilden) självbiografi var självutlämnande läsning som fick Simon Olofssons tankar att spinna vidare.

.

Där terapeuten i dag ersatt prästen, som sociologen och filosofen Anthony Giddens formulerade saken, har bekännelsen givits status av ett egenvärde, men som i litteratur, biografier och press också står nära förknippat med branding och självframhävande. Numera dränks vi i berättelser om diagnoser, misstag, skörlevnad och framförallt skam, detta virus som människan bär som sitt psykologiska kors. Ändå sätter von Essen huvudet på spiken när hon ifrågasätter bekännelsens riktning, dess publik och framförallt dess betydelse. Liksom blivit fallet med kunskap (de flesta vetenskapliga publikationer blir i dag aldrig lästa visar nyliga undersökningar) verkar bekännelsen i dess publika form snarare syfta till ackumulation, till ventilation, till att bryta bruset. Är vi människor så ensamma i dag att bekännelsen lyfts fram som ett offer till publiken, till den imaginära och ansiktslösa medmänniska som aldrig säger något, aldrig förlåter och aldrig skänker absolution? Är bekännelsen i dag snarare en inre dialog, en rest av ett religiöst samhälle som numera bara syftar till att försöka behålla vår egen mänsklighet i ett samhälle där den faktiskt aldrig konkret värdesätts? Det är en sorglig utsikt, värdig till och med den mest deprimerande höstdag.

.

Ändå måste jag ge bekännelselitteraturen att den fyller en funktion vad gäller dagens humaniora. Där livet i sin komplexitet putsats upp och förflyttats till poddar, lifestyle-bloggar och digitala medier har människan blivit gravt förenklad i sin presentation och representation. Om vi hårdrar det något och hävdar att vi lever i en värld där människan bara syns som retuscherad yta, är väl konstens och litteraturens återstående funktion att visa på sprickorna i vårt yttre skal. Jag tillhör den typ av människa som fortfarande hävdar att det är där livet händer, att det är där vi blir vackra, där vi faktiskt lever upp till vår tillvaros fulla kraft: i sprickorna, i det vi inte vill ska synas. Där är vi fortfarande stolta, sårade och vackra.