Jaerv, som här gör sin fjärde Piteåspelning, blandar det lyriska med käcka klacksparkar och tyngre balladkonst från ”lägereldarnas och sagornas tid”. Tobias Hedlunds trumspel adderar en fräschör till denna helhet. Han känns mer som en slagverkare bakom trumset, än som en konventionell trummis och han lägger gärna in små bonusar. Tänker främst på den lilla elektroniska ”dutt” som smygs in i ”Den förtrollade barnaföderskan”.
Det är ett muntert spelmanskap. Jaerv är samkörda i sitt spel, sprittande i sitt utspel och har ett trevligt värdskap utan att göra sig till.
”Rocken snurrar” bjuder på ett av de coolaste basljud jag hört, verkligen ”smooth”, och en sång-hook som verkligen följer minsta motståndets lag: ”Hej, sjung hoppfaderi-faderalla”.
”Johannas brudmarsch” måste ha passat perfekt på (Hedlunds) dimhöljda bröllopsdag – och vad fint kistorgeln limmar ihop allting – men brudparet måste ha hunnit några vändor i altargången med tanke på låtens längd.
Det här förtjänar en betydligt större publik. Vi får en del polskor, men så mycket mer än det. På människovänlig ljudvolym, dessutom.
Fint också att man bereder plats för Pitefolkvang (Lärare och elever från musik- och dansskolan) och Tijå (elever från Framnäs folkmusikklass) i ett par av kvällens charmigare nummer. Jag har sagt det förr. När det gäller att vara bjussig mot yngre, oetablerade musikanter i konsertsammanhang känns det som om just folkmusiken intar en särställning.