KRÖNIKA En viktig bok med en viktig samtidsläxa publicerades nyligen som riskerar att gå många förbi. ”Bebådaren – Gabriele D’Annunzio och fascismens födelse” kan måhända vara ett av årets, kanske årtiondets, mest relevanta boksläpp. Anledningen till detta är inte att boken är en av många som återigen satt fascismen som politisk ideologi på debattkartan, utan för att den utreder frågan utifrån det område där fascismen aldrig har erkänts en plats efter dess fall 1945: i det kulturella, i konst och litteratur.

Författarna Magnus Bärtås och Fredrik Ekman följer i spåren efter Gabriele D’Annunzio, författare, dramatiker, dandy, kvinnokarl, krigshjälte och enväldig diktator. Varandes en av det förra sekelskiftets mest omtalade personer lade Gabriele D’Annunzio grunden till vad som Benito ”Il Duce” Mussolini sedermera skulle komma att kalla fascism. Med sin hyperestetiserade livstillvaro och sin förmåga att få liv och konst att sammansmälta var D’Annunzio esteten par excellence, en ytterst vältalig och hybrisstinn narcissist som ägde förmågan att omvända snudd på alla till sin estetiska vision, vilken utmynnade i en våldsromantiserande och nationalistisk politisk rörelse som med rätta kan sägas vara fascismens original och föregångare.

Fascismen, och även nazismen, var mer än något annat en estetisk idé – en politisk ideologi av konstnärer, för konstnärer. Det är inte långsiktigt att till och med låta göra gällande att fascismen är den mest estetiska politiska rörelse som någonsin existerat, i det att den var en utpräglad kopia. Med alla medel skulle den italienska nationen upprätta ett Tredje Rom, och därmed var fascismen en antik kopia likväl som en progressiv protest mot den småborgerliga liberala kapitalismen (något fascismen alltid haft gemensamt med den reaktionära vänstern och kommunisterna, vilkas likheter är långt fler än många vill erkänna). När Gabriele D’Annunzio egenhändigt invaderade Fiume, en efter Versaillesfreden 1919 omtvistad stad som numera heter Rijeka och ligger i nuvarande Kroatien, dedikerade D’Annunzio sitt rike till Skönheten. Musiken och konsten, tillsammans med retoriken och våldet, klassades som grundbultar i den politiska rörelse som Benito Mussolini, med inspiration från D’Annunzio, sedan skulle sprida över hela Italien, till massornas likväl som kulturelitens förtjusning. Mussolini själv såg sig själv som konstnär snarare än politiker. Konsten var till och med tongivande i den konstitution D’Annunzio och hans medhjälpare författade för stadens styrande.

Artikelbild

| Estet. Gabriele D’Annunzio(1863-1938) på en bild från 1927.

.

Centralt i fascismens framväxt är relationen mellan ord och handling. Med våldet som katalysator eftersträvade D’Annunzio och hans gelikar en transformering av verklighet till konst och vice versa. Genom historia och symboler, myter och motiv skulle konsten få liv utanför tavlornas dukar och böckernas sidor. Därför har också de massmöten, ritualiseringar och tal vi kommit att förknippa med fascism och nazism en krystad prägel. Det beror på att de är skrivna för scenen. Fascismen är ett politiskt drama, och det var D’Annunzio som skrev den första akten. Denna relation, mellan ord och handling, står alltid i fronten hos de intellektuella och kulturella som badat i fascismens ljus, från D’Annunzio till Ezra Pound och Yukio Mishima.

Men denna relation går längre tillbaka än fascismen. Även i religionens värld är den central, och samma relation beskrivs i Bibeln: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud” (Joh 1:1). I dag har den militanta islamismen tagit tillvara på denna transformation mellan Ord och Handling i dess jihadistiska mission. I en kombination mellan skrift och materiellt liv förenar jihadisten ord och handling, martyrskap och hädangång. Självmordsbombaren är en estetisk idé. Och den använder sig av precis samma metodik som fascismen och den våldsbejakande vänstern. Våldet är den Händelse som stöper bebådelsen till kött. IS och fascismens grundläggande genuppsättning är i allt väsentligt densamma.

.

Efterkrigstidens historieskrivning har av förklarliga skäl inte varit nådig mot fascismen. Inte heller mot dess förespråkare. I en sällan skådad historisk förnekelse har fascismen baktalats och nedvärderats till att mer eller mindre ha varit en antikulturell avart där ett fåtal människor duperade massan, och där konst och kultur inte hade någon plats annat än som konststöld och bokbål. Tusentals timmar har ägnats, och ägnas än i dag, åt att friskriva aktade konstnärer, poeter och författare från dess samröre med fascismen och nazismen. Ett ypperligt fåfängt företag som dessutom gravt missar målet. Gertrude Stein, Ezra Pound, Martin Heidegger, Emil Cioran, Richard Strauss, Knut Hamsun, listan på övertygade fascister och nazister inom den kulturella och intellektuella sfären kan göras lång. Och deras skuld står skriven bortom all tvekan. Vilket inte nödvändigtvis gör deras konst sämre.

.

Mer än något annat var fascismens framväxt en kulturell och konstnärlig rörelse. När vi nu ser återfödelsen av fascismen i västvärlden beror det på att, som historikern Carlo Ginzburg uttryckt saken: ”Fascismens frågor är verkliga frågor”. Dessa frågor står ännu obesvarade, och vi slåss heller inte väl mot lögner genom att bemöta dem med lögn. Om fascismen som kulturell och estetisk idé inte tas på allvar kommer man aldrig att komma till kärnan av problemet, nämligen att många människor, då liksom nu, på fullaste allvar tycker att fascism, eller någon mer nymodig term med samma innehåll, är en bra och tilltalande idé, en bot mot andefattig materialism och bristande emotionella kopplingsscheman i tillvaron och historien. Det är som idé och vision fascismen lever tryggt i vårt kulturella arv, med oförminskad kraft. Där väntar den på att åter förvandlas till kött.