Med smattrande, spännande slagverksinsatser från Valter Kinbom och Fredrik Gille i botten blir det en medryckande, svängig matta som alltihop vilar på. Det blir svårt att vara stilla och jag kommer på mig själv med att sittdansa flera gånger.

.

Hela den musikaliska upplevelsen är lättsam och festlig, men samtidigt med ett ständigt närvarande stråk av vemod. Tarabband bjuder på sånger om kärlek, uppbrott och flykt. Sångerskan Nadin Al Khalidi är det självklara navet som presentatör och vokalist. En varm scenpersonlighet med perfekt röst för det här. Hon gör korta, kärnfulla presentationer för att vi ska förstå handlingen i låtarna. Det blir en del dramatik, men vi påminns också om att mitt i mörker och flykt från krigshärdar finns människor som blir kära och band som knyts.

Artikelbild

| Slagverk. Valter Kinbom och Fredrik Gille smattrar på rejält och lägger en medryckande grund.

.

Bland de mer minnesvärda låtarna finns "Ashofak Baden", med vacker melodi och repetitivt väsen, den tillbakablickande och mycket smittsamma nära och kära-låten "Heli" och den rappa introduktionen "Salam Alekum". Bandets musik engagerar och förför. Det är lika lättillgängligt som det är fuktvarmt exotiskt. Många gånger får Filip Runessons intensiva fiolspel en framträdande roll.

.

Nyligen gjorde P2 en timslång dokumentär och vid konserten i Piteå är SVT:s ”Sverige i dag” på plats för att göra reportage. Med all rätt. Det här är ett jättebra band. Stundtals blixtrar det. Vi borde ha varit fler, lokalen roligare och Tarabband borde ha mötts av värsta partystämningen, men okej.

Artikelbild

| Uppmärksammade. Tarabband (här Romain Coutama, Nadin Al Khalidi och Gabriel Hermansson) får mycket uppmärksamhet både i Sverige och utomlands.

Mot slutet, i en lång men eldig instrumentallåt med tusenåriga anor från Persien, reser publiken på sig. Det dansas spontant, jublet är stort och Tarabband går i mål med att göra den här februarikvällen riktigt angenäm.