Föreställningen i Black Box är den första utanför Bergmanveckan där den uruppfördes 2016. Ingmar Bergman jr är själv på plats i salongen.

.

Och vilken resa det blir. Fyra olika ingångar på Ingmar Bergman (1918-2007). Två livliga och tämligen muntra koreografier, en mer poetisk och så en kallsvettig i gränslandet mot medvetslöshet.

Artikelbild

| Hudnära. Nathalie Nordquist och Jenny Nilson i "Onapers".

Med smarta lösningar väver man ihop filmat material där regissörslegenden kommenterar bland annat regissörens roll och sitt älskade Fårö. Allt på ett sömlöst och riktigt snyggt sätt.

.

”Samband - Band - Saraband” tar avstamp i en resa. Vi får följa ett par (Nadja Sellrup och Oscar Salomonsson) från litet flygplan på filmduken och in på dansscenen framför våra ögon till cellotoner av Bach. En vacker och oftast varm gestaltning av ett pars samspel. Symmetrin är häpnadsväckande, likaså den genomgående följsamheten. På ett ställe blir Sellrup den lilla smycke-ask-ballerinan i en briljant detalj. En fröjd!

.

”En förstudie” innehåller en häst som rekvisita. Därmed får vi ta del av den på filmduk. Jag ryser när jag hör Stina Ekblads karaktäristiska stämma ur ”Fanny & Alexander”: ”Jag heter Ismael. Det vet du väl redan?” Pontus Lidberg gör en poetisk koreografi i hangar. Hans klädsel och närvaron av den kompakt kraftfulla pållen gör att det känns som ett möte mellan John Bauer och en reklam för Levi’s 501. Märklig kombination, men snygg snarare än kitschig.

.

Joakim Stephensons ”Onapers” har inspirerats av filmen ”Persona” (1966) om en sköterska och hennes patient. Det känns som en hospitalvit feberdröm i dansform, en ganska kuslig sådan.

Först är det en smula statiskt, sedan alltmer yvigt dansant. Ett suggestivt, hudnära stycke i starkt teatraliskt spel, ja, dans, av Nathalie Nordquist och Jenny Nilson. Nog känns det Bergmanskt alltid. I bakgrunden ekar repliker från ”Persona” och ett monotont soundtrack bidrar ytterligare till stämningen.

.

Efter den kusliga urladdningen är det skönt att föreställningen avrundas mer lekfullt. Alexander Ekman i ”Tankar om Bergman och dans” resonerar (vi leds av Ekmans egen, förinspelade röst) kring vad Bergman kunde ha lärt honom vid ett möte och ställer samtidigt frågor till publiken som ”vad är dans”. Med en matta som rekvisita är han sprallig, och plyschmysigt pedagogisk bekantskap i ett solonummer med festligt ”lealösa” inslag. En otippad, men trevlig avtoning i en överraskande variationsrik fyrsmak för ögats omedelbara njutning och för mervärde i tanken.

Precis som andra starka upplevelser av film- och scenkonst kommer det här att ta sin tid att smälta.