Krönika Fan va varmt de e, som min kära bror brukar säga. Sommaren har verkligen tagit Europa i ett järngrepp, och min Facebook fylls med Dante-liknande inlägg där inferno framträder i all sin tydlighet. Frånsett de som drabbats av skogsbrändernas härjningar måste jag ju säga att jag är fascinerad över allt gnäll över vädret, vi svenskar är ju inte direkt främmande för att sätta oss på diverse långdistansflyg till länder där dessa temperaturer är standard för att skaffa oss en midvinter-bränna, men kanske är det inte lika roligt när man får något levererat till dörren, vad vet jag. Själv är jag i allra högsta grad en höstmänniska, men jag har bestämt mig för att njuta av hettan, och detta jag gör. För att representera mitt svenska ursprung, om nu det är rätta ordet, så beter jag mig i allra högsta grad svenskt. Det vill säga, jag är den enda som sitter i solen på den lokala puben, medan de mer funtade människorna hänger i skuggan. Att döma av blickarna de ger mig skulle jag tro att jag är föremål för den ambivalenta reaktionen som ligger någonstans mellan fascination och förakt. Jag är med andra ord en turist, men vem bryr sig. Som den yngre generationen (fortfarande?) brukar säga: zero fucks given.

.

För att döpa mig själv i sommarhettan drog jag på mig reskläderna och har flängt runt litegrann. Jag fick tillfälle att träffa fotograflegenden Peter Lindbergh i Bryssel, och för att dämpa tristessen slängde jag mig sedan i en bil till Paris. Det är något visst med att ha en stad som bara existerar i tanken. För mig är Paris den staden. Jag är alltid en turist med versalt T när jag är i Paris, jag lever en konstnärsdröm som får hockeyfrilla och axelvaddar på kavajen att framstå som trendigt. Därför blir det frukost vid Notre Dame. Därför blir det basker och baguetter. Därför blir det croissanter på morgonen, ostron på vattennära restauranger med en diktsamling i innerfickan. Därför blir det besök på klassiska bokhandlar där Hemingway sovit på vinden. Därför blir det häng på Le Chat Noir och sexshopps-turism i Montmartre. Därför blir det museum-besök där Picasso och Van Gogh hämningslöst härskar.

Artikelbild

| Simon Olofsson åkte till Paris för att andas en dröm som han haft sen han var 15 år.

.

Jag bryr mig inte ett skvatt om det ”autentiska” Paris. Jag vill bara andas luften av en dröm jag haft sen jag var 15 och där min nostalgi får leva fritt, där konstnärliga legender fortfarande lever och går på gatorna. Jag vet inte varför, men världen verkar enklare och fylligare när man är inbäddad i en historia som redan berättats, där huvudpersonerna är utmejslade, och där det som verkar så prosaiskt i vanliga fall får en mening och ett skimmer av storhet. Romantiker är ordet, men min romantiska ådra inskränker sig till nostalgiturism i Europas mer välkända kvarter. Det enda med Paris som kan döda den drömmen är det miserabla Eiffeltornet, förmodligen världens mest förstörda turistmonument. Inte ens den mest inbitna Paris-romantiker kan åka till Eiffeltornet utan att känna den beska smaken av fatalt misslyckande och den tomhet som kommer sig av besvikelse. Jag skall för evigt hålla mig borta från denna miserable plats där billiga nyckelringar, varmkorv och damm får fritt utlopp på bekostnad av fantasin.

.

Så för att nu fortsätta sommaren tänker jag inom några timmar gå på semester, umgås med vänner som är på besök, äta ost på ostbarer, umgås med familjen som kommer ner nästa vecka och köra bil i alperna. Jag ska se slott och dricka drinkar på den Alien-bar som är dedikerad konstnären HR Giger. Jag ska äta baguetter och läsa min Paris-köpta biografi om performance-konstnären Marina Abramovic. Jag ska dricka vin på balkongen och jag ska äta croissanter till jag kräks. Jag ska fortsätta sitta i solen som en annan turist, och förhoppningsvis hänga runt på Modern Museet i Genève. För att inte fastna i drömmar lämnar jag Hemingway- och Picassoromantiken i Paris, där den hör hemma. Vi människor gör bäst i att skapa vår egen historia.