DEBATT Några klarlägganden med anledning av Håkan Johanssons (M) inlägg i kulturdebatten.

Han säger att man enligt uppgift inte byggt scen eller servering på Kaleido, för att inte konkurrera med Krokodil. Även vi har hört såna rykten. Men vi har nog snarare sett det som undanflykter.

Innan byggnationen av Kaleido satte i gång blev vi, till vår förvåning, inbjudna till ett informellt möte med Tomas Wallsten och PNF, där vi blev informerade om planerna. Vår uppfattning var, att om biblioteket inrymdes i det ”nya kulturhuset” så vore det bra. I övrigt hade vi inga synpunkter och såg inte det hela som nån konkurrens mot vår verksamhet.

När vi sen bevistade det märkliga möte som hölls i Norrmalmiafoajen insåg vi att vi nog hade rätt. Där hade vi samlats ett 70-tal kulturintresserade människor för att få ”önska” ett innehåll i det nya kulturhuset.

Det var bestämt att ett nytt ”kulturhus” skulle byggas. Efterfrågat av vem? Det skulle bli en mötesplats. Generösa öppettider. Möjligheter! Det var fritt fram att önska.

När vi önskade att få veta vilken driftsbudget som fanns, då visste ingen. Ingen ansvarig politiker fanns på plats.

Då blev vi övertygade om att Kaleido inte skulle konkurrera med vår verksamhet. Bygger man ett hus och sen i efterhand försöker bestämma varför, känns det inte så förtroendeingivande. Så Krokodil har nog snarare används som ursäkt.

Ingen scen. Ingen servering. Urusel akustik. Stengolv. Stora glasfönster. Ventilation som surrar. Hotellgäster som kan störas. Dålig ljudisolering. Tveksamt brandskydd. Urusel skyltning. Undermålig driftbudget. Allt för att inte konkurrera med Krokodil. Tror nog inte det.

Den andra frågan som jag vill klarlägga är vårt 10-årsjubileum. Vi hade drivit Krokodil i 10 år. Helt utan kommunala bidrag. Vi hade inte fått några för att vi aldrig hade bett om det.

Verksamheten gick bra. 3-4 kvällar i veckan hade vi verksamhet. Musik, författaraftnar, utställningar, föreläsningar. En del i egen regi. Annat genom de föreningar som hyrde in sig hos oss. Författarna, musikerna, föreningarna, besökarna trivdes. Verksamheten gick bra. Det var roligt, men slitsamt.

De vi hade anställda fick lön enligt avtal. Jag och Ulla jobbade gratis. Men det var ju självvalt.

När vi hållit på i 10 år ville vi fira det med en kulturfestival i två veckor. För detta krävdes en budget på 100.000 kronor.

Vi frågade runt om det fanns några som ville vara med i vårt firande. Sparbanken ställde upp med 10.000 kronor. Stadshotellet med boende för 10.000 kronor. Telemäklarna ville visa att dom gillade vad vi hade gjort och ställde upp med 10.000 kronor. Kultur och Fritid var medarrangör på en konsert med Lise&Gertrud.

Euskefeurat ställde upp med 50.000 kronor. Kommunens Tillväxtenhet hade jag kontaktat flera månader innan och fått ett halvt löfte. När det sen var dags fick jag via telefon veta att det inte blev några pengar alls. ”Då måste vi ge varenda bensinmacksföreståndare som hållit på i tio år”. Det var då jag kom till insikt. Jag hade varit naiv.

När Euskefeurat 1994 höll sin stora avskedskonsert i Norrmalmia, hade vi i nästan 20 år rest runt i landet och gjort reklam för Piteå. Vi fick betala full lokalhyra. Inga problem. Full scenhyra. Inga problem. Vi fick en blomma av Folkets Hus. Det värmde. Från Kommunen. Ingenting.

Jag var med och startade Ordmån 1988. Jag var ordförande i nästan 20 år. Helt ideellt. Vi gjorde Piteå känt bland författare. Många författare har besökt, och fått en positiv bild av Piteå, genom åren. Jag skrev en Tomtesaga som spelats för förskolebarn i 30 år. Har aldrig tagit betalt för det.

Jag har framträtt på Scener och i TV-sammanhang och blivit ett varumärke för Piteå.

Skrivit ”Nere vid Piteälva” och ”Hit man kommer när man kommer hem”.

Därför, när vi firade 10-årsjubileum, hade jag väl naivt trott att man från Piteå kommun skulle säga: ”Så kul att ni hållit på i 10 år, det vill vi vara med och fira! Hur kan vi hjälpa till!”

Man hjälper varann, när man är med i samma lag. Då insåg jag att vi nog inte var det. Med i samma lag. Det handlade inte om pengar. Det handlade om bemötande. Jag tycker inte att kommuner ska sponsra företag med skattemedel. I princip!

Men om exempelvis stans biograf håller på att gå i putten, tycker jag det är rätt att stödköpa biljetter. Som väl Piteå kommun gjorde ,vad jag minns. Helt rätt. Finns det inte en biograf är det ett fattigdomsbevis.

Men som sagt. Det handlar inte i första hand om pengar. Det handlar om bemötande.

Det finns många inom exempelvis föreningslivet, som gör ett fantastiskt jobb. Från kommunens sida bör man vara rädd om alla dessa eldsjälar. Bästa sättet att göra en stad attraktiv är att människorna som bor där trivs. Kulturutbud och fritidsaktiviteter blir viktigare och viktigare.

När jag har sett hur man från kommunens håll sprättat i väg pengar på diverse ”reklamjippon” har jag väl tvingats inse att i dag ska man fakturera. Så jag är inte bitter.

Det Piteå kommun tidigare fick helt gratis. ”Hit man kommer när man kommer hem” och Tomtesagan fakturerar jag numer. Så det handlar inte om pengar. Nej, som företagare sörjer jag inte. Men som kulturmänniska. Och som skattebetalare.

PS. Sen kan jag lugna Håkan Johansson. Mina vänsterideal har jag kvar.

LÄS OCKSÅ: "Roslund: Det behövs både bredd och spets"