Det är i år precis 100 år sedan som koalitionsregeringen mellan liberaler och socialdemokrater trädde till. De hade övertygande besegrat högern i valet och den antidemokratiske kung Gustaf V tvingades godta en vänsterregering.

.

Egentligen skulle socialdemokraterna som största parti ha posten som statsminister, men deras ledare Hjalmar Branting ville inte. Det var redan ett stort steg att som första socialdemokratiska parti i Europa ta ett regeringsansvar.

Därför åtog sig liberalernas ledare Nils Edén att bli statsminister. Det visade sig bli ett lyckokast. Hans regering genomförde allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Den införde åttatimmars arbetsdag och ett antal sociala reformer. På några punkter, särskilt åttatimmarsdagen, satte Nils Edén landets framtid före hänsynen till det egna partiet – där det fanns en del, särskilt på landsbygden, som grumsade.

.

Om denna viktiga politiker har det inte skrivits mycket. Men nu har historikern Sverker Oredsson fyllt tomrummet med en gedigen biografi. Han lyfter fram att Nils Edén som lite försiktig, mycket genomtänkt och, när det gällde, ytterst målmedveten politiker var den rätte att leda förvandlingen av Sverige till en demokrati.

Det var ingen lätt uppgift. Första världskriget pågick, det rådde nödår och hunger i landet, strejkerna blev allt fler, importen från England hade stoppats av den förra regeringens agerande.

.

Under sitt första år misslyckades koalitionens förslag till demokratireformer. Högern, med majoritet i första kammaren, satte stopp. Däremot kom regeringen överens med England om spannmålsimport och folkets försörjning lättade något.

Det verkliga demokratigenombrottet inträffade först mot slutet av 1918. Då hade Tyskland lidit nederlag i världskriget, högerns och Gustaf V:s förebild var krossat. De insåg att monarkin och högerinflytandet var hotade.

Då utnyttjade Nils Edén det psykologiska ögonblicket. Sverker Oredsson skildrar denna dramatik i detalj. Riksdagen råkade vara samlad till ett urtima, extra, möte. Då kunde inte grundlagsfrågor avgöras – men väl reglerna om att slopa den orättvisa kommunala fyrtiogradiga rösträttsskalan.

Så skedde – men regeringen passade på att skissa ett förslag inför våren 1919: kvinnlig rösträtt och allmän rösträtt utan krav på att man skulle ha betalt skatt. Hjalmar Brantings starka insats i riksdagen fick den modstulna högern att motvilligt ge upp. Branting gjorde några eftergifter – han satte enighet om demokratin före klasskampen. Edén beklagade, enligt Oredsson, eftergifterna men godtog dem.

.

Regeringen sprack 1920 på en ganska obetydlig fråga. Tre år senare sprack det liberala partiet på frågan om spritförbud. En folkomröstning hade sagt nej men de flesta liberaler ville fortsätta kampen. Då gick partiledaren Edén ur partiet och återgick till sin professur i historia i Uppsala. Snart blev han landshövding i Stockholm.

.

Sverker Oredsson ger en lite bortglömd statsman behövlig uppmärksamhet. Han är inte okritisk – Edén var högdragen, föga folklig, utan bra kontakter med sitt parti. Men som statsminister var han framgångsrik.

Nils Edéns politiska bana blev ganska kort. Men hans insatser fick långtidsverkan.