Fastlagssöndagen: ”Kärlekens väg”

”Jag har inte tid”, ”jag orkar inte”, ”jag kan inte”, ”jag är upptagen”. Så kan en del av mina ursäkter låta inför sådant som jag försöker undvika att bli inblandad i. Sällan vågar jag mig på det mera raka och sanna svaret: ”Jag vill inte”. Eller ”jag törs inte.” Det låter så billigt, så lågt och skämmigt att inte vilja eller våga sådant som man vet är riktigt och betydelsefullt. Skammen måste kläs i finare, mera klädsamma ursäkter.

Om jag däremot har gott om tid för något, känner att jag orkar, att jag kan och vågar bidra med något, eller inte alls har något annat för mig, ja, då beror det nog inte på tidstillgången, kraften, förmågan eller tomrummet i kalendern, utan helt enkelt för att jag vill.

Det vi vill orkar vi, kan vi, vågar vi, har vi tid för. Eller det vi älskar finns det alltid rum för, det eller den vi älskar hittar vi alltid en väg till. Kanske det är själva älskandet som är vägen till det eller den vi vill möta, vara del av, bidra med, uppleva.

Jesus gick ständigt på den där vägen. Vänner, fiender, barn, vuxna, kvinnor och män, främlingar eller släktingar, alla ville han omfamna. Vägen ledde till korset, och t om med där ville han möta hat och hot med vänliga ord, med förbön och försoning.

Också oss älskar han och allra innerligast när vi öppet och ärligt till Gud uttrycker vår ovilja och vår rädsla, ja, vår längtan efter en god vilja. Då blir vi förlåtna och så föds viljan till att vandra där Jesus gick. På kärlekens väg.