Julen är i antågande. Men vad betyder den för nutidsmänniskan och hur firar vi den? Jag läste något som jag tycker är både tänkvärt och träffande för oss alla. Evangelium enligt köpmännen, kapitel 1:

”Vid den tiden på året utfärdade köpmännen en förordning om att hela Sverige skulle köpa presenter. Det kallade man jul. Alla gick då för att köpa julklappar. Var och en gick för att köpa till sin egen familj. Sedan försökte alla att innan julafton hinna städa och baka så mycket som möjligt. Medan de var i hemmet var tiden inne för den årliga högtidsstunden framför TV:n. Och det lyste så härligt kring Kalle Anka och hans vänner som kom med det glada budskapet att nu så var julen inne. Och alla fick vara med om en stor glädje då de bänkade sig kring julborden som svämmade över av den delikata julmaten som alla lovade och prisade.”

För de allra flesta i vårt land så är det nog det här som julen kretsar kring. För julen är för många pepparkaksbak och saffransbullar, julklappsjakt, dignande julbord och samma traditioner år efter år.

Så brukar det vara för mig också. Men att Jesus föddes i ett stall i Betlehem för drygt 2000 år sedan och att det är därför som vi firar jul är lätt att glömma bort i all jäkt och stress. Men vi får också försöka att komma ihåg att nästa gång som Jesus kommer tillbaka hit till jorden igen, då blir det ingen Advent, ingen förberedelsetid med rengöring och pyntning. Men Advent, det är ändå hoppets tid!

När det är som mörkast i världen tänds ett ljus i natten. Det är ett ljus som lever och leder, lyser och värmer. Det ljuset är Jesus Kristus. Han som sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Varje ljus som vi tänder i Advent och Jul är en påminnelse om att världen inte är glömd av honom. Det onda drar förbi och vinden blåser kall runt jorden. Den fladdrande ljuslågan viskar stilla till var och en av oss: ”Var inte rädd! Jag ska leda dig framåt tills den nya morgonen gryr.”