Folk och rockare (ej att förväxla med 70-talets Folk och rackare) överraskar positivt från första ton. Inpsirerade av tratitionell estnisk och svensk folkmusik hittar den här kvartetten ett eget uttryck. Inledande fartiga "Gnistan" beskrivs träffande som en dala-/estnisk/orientalisk vals.

Bäst är det här bandet i högre tempon eller i lite tyngre stunder som "Kulla ema" ("Kära mamma") som har en härlig groove bakom Natasja Dluzewskis livliga fiolspel.

Psalmklassikern "Jag lyfter ögat mot himmelen" i en yster, riktigt upphottad variant måste väl vara den här festivalens "dark horse" alla kategorier.

Artikelbild

| Världsrekordförsök. På lördagen försökte man sig på ett världsrekord i ungdomsspelmanslag i Acusticums foajé.

Bandets stämsång är smått fantastisk, men känns som en underanvänd tillgång som de kunde profilera sig ytterligare på.

Nyckelharpisten Emilia Amper såg du möjligen i "Luciamorgon" (SVT) i fjol, inför vilken hon skrev enkla men vackra balladen "Ljus i mörkrets tid" som hon också bjuder på här.

Med sitt band serverar hon musik från nya albumet "Lux". Det trevar i första låten "Elden", men sedan tar det sig snabbt i antikrigslåten "Truman" med högpitchade fioler och en mustig melodi.

Den riffigt rockande instrumentalen "Sälen" får mig att dra på smilbanden och "Spelpuma" är en hetsig partypolska som hyllar alla tjejer inom folkmusiken. Det är den optimala avslutningen.

Artikelbild

| Folk och rockare uppträdde på Pitefolk.

Amper är en helt okej sångerska, men det är genom nyckelharpan och den variation hon lyckas hitta däri som hon "sjunger" allra bäst. Bandet, med dubbla fioler, cello och snärtigt slagverk, går inte av för hackor och det är till stort jubel de till sist tackar för sig. Det är lättillgänglig, konsertvänlig musik detta.

Hela festivalen går i mål i sällskap av Bjonko, ett balkangäng där medlemmarna pratar danska och vars klarinettspelande centralgestalt skrivit musik åt kända danska dramaproduktioner. Sprudlande och hårt piskar de upp stämningen när Pitefolk dansas ut av publik som bildar en lång, ringlande orm på golvet framför scenen. Fyra steg fram och två tillbaka i en maklig framåtrörelse.

Artikelbild

| Daniel Dluzewski, Folk och rockare.

Till konserterna kan läggas workshops, uppvisningar och så detta underbara buskspel, spontana "jam" med instrument som inte kräver förstärkning.

Pitefolk är en festival där nybörjaren ryms bredvid proffset, där spontanitet lever och främjas i ett vänligt, sömlöst samförstånd. Den här festivalen är någonting för Piteborna att vara stolta över. Det känns angeläget att fansen håller i och att ny publik hittar hit.