På seglats på de stora haven och vi kryssar förbi gigantiska flytande öar av plast och passerar stränder där soporna spolats upp och bildat regelrätta soptippar. Jag såg skräckbilderna på tv, du kanske har sett dem själv, och det är lätt att bli både förbannad och uppgiven. Vart är världen på väg och vad är det för fel på oss människor är fullt relevanta frågeställningar.

Mm, det är lätt att skylla på alla andra, men jag tog mig en funderare och insåg hur jävla mycket plast jag använder och omgärdas av i vardagen. Över allt, hela tiden. En del är svårt att påverka, annat är lättare, som att minska användandet av plast och återvinna det vi förbrukar.

Alltid något, varje liten insats äger ett värde, om än de vanliga förnekarna menar att, va då, vi svenskar är ju så ordentliga. Och få! Så varför anstränga sig, det spelar ändå ingen roll vad vi gör. Låt oss låtsas som att det regnar och vandra hand i hand mot undergången istället.

Ingen tvekan om att vi människor äger drag av självförstörelse och det är fullt möjligt att vår destruktiva sida kommer att leda till att allting blir försent. Eller också litar vi på att den mänskliga intelligensen och påhittigheten ska lösa alla problem. Precis, plastproblemet är långt ifrån det enda.

Jag läser om specialbyggda båtar och pråmar som med stora länsar ska ringa in plastöarna och ta rätt på skiten. Det är bra, men knappast tillräckligt. Då har jag större hopp till några av våra minsta vänner. Bakterier, som bokstavligen käkar plast både till frukost och lunch.

För ett par år sedan upptäckte forskare de första bakterierna som käkade plast på en soptipp i Japan. Det som sedan hände måste väl tillskrivas den mänskliga påhittigheten, om än det var en slump att en forskargrupp lyckades förändra molekylen så att den blev ännu bättre på att bryta ner polyetylentereftalat – mer känt som pet, alltså det ämne som petflaskor tillverkas av.

Nu arbetar forskargruppen med att förbättra den banbrytande upptäckten ytterligare. Förhoppningen är att man i framtiden ska kunna använda sig av enzymet för att storskaligt och på industriell väg bryta ner plast på en bråkdel av den tid det tar i dag. Redan nu tar det bara ett par dar för mutantenzymet att börja bryta ner plast – medan det i haven tar hundratals år.

Lite hopp för fiskarna i havet. Och för människan!