Jag vet inte riktigt. Folk brukar prata om den där bägaren som rinner över och, ja, det spiller nog lite nu.

Akta dig, varnar min inre röst, akta dig. Gräv inga svarta hål att gömma dig i. Det är så tungt att klösa sig upp igen. Så jag försöker hålla färgen, men det värker i bröstet och magen. Nu, när jag äntligen fått semester. Nu, när maskinerna har tystnat.

Så banalt är det. En vattenskada som växte över våra huvuden, ett hem utan kök sedan i maj, Maskiner (fläktar) som dånat dygnet runt, ett försäkringsbolag som verkar prata ett annat språk, tusenlappar som flyger.

Det har lamslagit hela tillvaron och långsamt nött ner min vilja och känsla av kontroll.

Nej, känslan av att tappa greppet är inte skön. Dessutom märkligt när jag ändå kan skönja ljuset i tunneln.

Tur att det varit sommar och varmt, så skönt med svalkande kvällsbad i Piteälven och en kall i semesterskuggan. Och tack för att just du finns.

Snart kan vi andas lugnt igen. Snart har vi ett kök. Snart är det höst och snart slipper vi den här fuktiga och drypande värmen som lamslår all ork och tankekraft.

Om jag blev lite för privat här, så får du ursäkta, och det är inte synd om mig. Jag står upp och kan fortfarande fästa blicken mot horisonten. Maskinerna har ju för fan tystnat.

Men vi borde verkligen prata om utbrändhet, depressioner och allmänt psykiskt illamående. Det är så många där ute som krockat med den där väggen.

Jag har en vän som kämpat sig igenom cancer, malignt melanom, under våren. Det tog hårt på honom och hans familj. Han rasade ner i källaren. Jag har försökt vara ett stöd, men han bor långt bort. Och så har jag ju slagits med mina egna, i sammanhanget banala, demoner.

Men, som sagt, ibland är det små saker som får människor att säcka ihop. Eller små och små, ibland är tillvaron bara övermäktig. Många gånger är det kvinnor som drabbas. De jobbar hårt och ofta ska de dessutom vara familjens chef och planerare som tar hand om allt. Det är en jävla orättvisa.

Inte alls konstigt att kvinnor är betydligt mer sjukskrivna är män. Inte alls konstigt att de tuggar antidepressivt för att orka vara.

Själv ska jag ta ett glas vin och lyssna på maskinerna som tystnat.