Inte en fotbollskrönika till! Jag lovar, tänkte bara säga att det varken var upprörande eller ledsamt att Sverige förlorade mot England i kvartsfinalen. Utifrån förutsättningar och spelarmaterial så har laget presterat bättre än väntat.

Minns maj och det ovanligt långvariga varma vädret. Det var fler än jag som fruktade en regnig skitsommar på det. Men det är ju tropiskt och för oss som jobbar dagtid är det en ynnest att komma hem till den sommarvarma altanen. Grilla och ta ett glas vin. Avrunda med kvällsdopp i Piteälven med hundar och älskling.

Nej, inga ledsna miner och jag spelar Ison & Filles skönt medryckande och lätt melankoliska ”Jag skrattar idag”. Sjunger med i refrängen som går så här:

”Jag skrattar idag kanske gråter jag sen

Jag vill leva i nuet inte ångra mig sen

Så jag lever idag, idag, idag

Morgondagen är för långt bort men vi är här idag

Så jag skrattar idag.”

Ja, jag skrattar idag och njuter av värmen. Bäst att passa på medan tid är. Läser en intervju i Veckans Affärer med författaren och klimatexperten Roy Scranton. Kanske mer känd som Doktor Doom.

Roy Scranton är övertygad om att civilisationen som vi känner den kommer att dö ut på grund av den globala uppvärmningen inom en ganska snar framtid. I dagarna kommer hans nya bok ”We’re doomed. Now What?”

Till VA säger Scranton att ”Frågan är inte om det kommer att ske, utan hur ont det gör”.

Jaha, hur ska man hitta meningen med livet om det ändå är över i en snar framtid och hur ska det gå för barn och barnbarn. Inta en nihilistisk hållning? Närma sig gudsbegreppet? Eller bara fortsätta som förut?

”Frågan handlar inte om det finns en eller inte finns mening, utan vad vi vill att meningen med livet ska vara” säger Roy Scranton till VA.

Han rekommenderar att vi saktar ner samhället, lägger meningsskiljaktigheterna åt sidan och låter civilisationen dö med värdighet. Scrantons främsta råd är att passa på att njuta av varje dag eftersom klimatet bara kommer att bli värre. Det är helt enkelt kört, försent, ten and out, jägarhornet har blåst sitt sista tapto.

Nä, fy fan för Roy Scrantons apokalyptiska budskap. Orka! Jag lyssnar inte, kanske inte du heller och definitivt inte världens makthavare som faktiskt kunde ha ändrat färdriktningen. Istället tar vi motorvägen som är en återvändsgränd, men vi går i alla fall under tillsammans.

Tills dess njuter jag av vädret och sjunger för full hals ”Jag skrattar idag kanske gråter jag sen”.