Först trodde jag att det var en sjukdom som bara drabbade tonåringar, men nu har jag insett att det är en farsot som spridit sig till medelålders människor. Riktigt hur människor smittas är inte känt. Kanske är det en parasit som lagt ägg i hjärnan eller bara i mössan? Kanske är det ett fall för doktor Phil? Eller doktor Bombay.

Sjukdomen har inget namn. Inte än! Och det talas eller skrivs sällan om den, men nu känner jag att det är dags att någon tar bladet från munnen. Det får bli jag. Konsekvenserna av sjukdomen är nämligen synnerligen irriterande för en ordningsam människa som jag. Mer än en gång har jag tänkt att, sjukdom eller inte, här krävs robusta tag för att få bukt med smittospridningen.

Det har gått några år sedan jag insåg vidden av den här sjukdomen. När jag kom in i sovrummet stod garderobsdörrarna på vid gavel, i köket var lådorna utdragna och kylskåpsdörren på glänt, toalettdörren öppen, ljuset tänt och kranen droppade trots att ingen människa syntes till. Poltergeist? Osaliga andar?

Eftersom jag inte är det minsta vidskeplig så förstod jag att det berodde på något annat, så jag började bli observant. Som en stalker höll jag koll på tonåringarna och ringade in deras förehavande. Gåtan var löst, men varför kunde de inte stänga dörrar, lådor, släcka lampor och så vidare.

Själva hade de ingen aning och stirrade på mig som att det var jag som var galen. Så fort de flyttade hemifrån upphörde hur som helst fenomenet och det hela föll i glömska. Tills nu!

Sjukdomen har fått förnyad spridning. På jobbet har vi inga tonåringar, men problemen hopar sig. Istället för att stoppa tillbaka kameraväskorna i de för ändamålet avsedda skåpen så hamnar kameror och andra delar lite här och var samtidigt som skåpdörrarna står vidöppna. Använda kaffekoppar står kvarglömda överallt. I garagelängan står firmabilarna på rad fulla med skräp och bilnycklarna är regelbundet på vift.

Ordningsmannen i mig har fått nog, men nu får jag väl gruppstryk på jobbet för att jag skriver det här. Samtidigt, vuxna människor kan ju inte rå för om de drabbats av den här kan-inte-stänga-dörrar-sjukan som inte har någon känd bot. Och jag vet att inte bara PT-anställda och tonårsbarn där hemma är drabbade.

Det är ingen slump att det på var och varannan arbetsplats finns en skylt uppsatt i lunchrummet. Vad det står?

Din mamma jobbar inte här.