Jag hade fel när jag i förra veckans krönika skrev att Thåström knappast skulle spela någon låt från Ebba-tiden. Han gav oss nämligen den hjärteknipande "Die Mauer". En låt som ursprungligen (förmodligen) handlade om det delade Berlin, men som givetvis idag kan ses som en kommentar till Europas allt stängdare gränser.

Lördagens konsert är annars en massiv föreställning där Thåström och det eminenta bandet närmast kör över oss. Det är bra, det är mycket bra. En elektrisk laddning i luften och en tyngd som kan riva murar.

Tyvärr hade PT ingen egen recension, men i NSD skriver Magnus Tossler att "Thåströms makter är mäktiga" och "Thåström är en åskgud med mikrofonen som hammare".

Tossler ger konserten en fyra. Han håller inne med femman för att han saknar en del andra låtar. Det gör väl jag också. Inte minst hoppades jag på en avskalad "Ingen neråtsång" eller varför inte en bombastisk version av Imperiets "Kriget med mig själv". Men det är en parentes. Det här är en riktigt bra konsert och när Thåström som extranummer sjunger "Alla vill till himlen" så är vi nog många som redan är där.

Huruvida det är den bästa Thåström-konsert jag sett är möjligen tveksamt. Det finns ögonblick som kan förändra ens liv. Det finns konserter som välter allt. I en annan tid måste jag återkomma till den 13 november 1980 i Eriksdalshallen.

Då hade jag redan sett Ebba Grön ett par gånger när de åkte runt med Dag Vag på den gemensamma turnén Turister i tillvaron. Nu skulle de agera förband åt Elvis Costello. Vi betalade 65 spänn och var väl lite småsugna att kolla in den där lilla engelsmannen i kostym och för stora glasögon, men det blev ingen bra kväll för Costello.

Rubriken i DN efteråt som (om jag minns rätt) löd "Ebba rockade röven av Costello" var helt enkelt sanningen. Ett adrenalinstint Ebba Grön och ett spelglatt Dag Vag tog musten ur publiken. Med gemensamma extranummer som "Staten och kapitalet" var orken slut.

När Elvis Costello klev upp på scenen med en massa nya låtar i bagaget så gick många hem. Själv tog jag igen mig på läktaren och lyckades till sist hitta min nya jeansjacka som jag tidigare i ren eufori slängt i trängseln och svetten framför scenen.

Ja, det var en annan tid och jag var så ung då, men upplevelsen är för evigt tatuerad i min minnesbark. Nå, var sak har sin tid och det som är så bra med Thåström är att han aldrig stått still. Det var en stor kväll i Luleå i lördags.