Kvotering i bolagsstyrelser tycks inte vara populärt bland de som kommenterade förra veckans krönika. Det blir uppenbart att flera (män!) som kommenterat i princip utgår från att kvinnor är mindre kompetenta än män. En biologisk sanning, kanske? Eller något med hjärnan?

"Är inte kvinnohatare på någe som helst vis men visst håller de på att ha gått för långt med feminismen låt kvinnor va kvinnor å män va män läg av me allt trams me kvotering de ska va kompetens som bestämmer vilken position individerna får" skriver (stavfelen inräknade) en man.

En annan man skriver "Vilket svammel det här med kvoterinar, är det inte så att de som är bäst lämpade vad gäller kompetens & andra färdigheter ska ha plats i styrelser eller på arbetsmarknad, med kvoteringar riskerar man att få en hel del "stolpskott" som inte skulle ha suttit där om man hade gått efter kompetens".

Slutsatsen är att de som skrivit detta i grunden anser att det inte finns tillräckligt med kompetenta kvinnor för att fylla hälften av platserna i de stora företagens styrelser. Med utgångspunkt från vad jag skrev i förra veckan så tror jag att det är svammel.

Det finns gott om kompetenta kvinnor, men de har det oftare svårare i portgången eftersom männen redan armbågat sig fram alternativt bjudits in av andra män. Min poäng är att män redan är "kvoterade" genom att vara "du" och "bror". En del av dem kan säkert dessutom kategoriseras som inkompetenta eller varför inte "stolpskott".

En tredje man skriver "Det måste vara fruktansvärt förnedrande för en kvinna att veta att hon är tillsatt för att hon är kvinna och inte för sin kompetens!".

Ja, det vore onekligen förnedrande om det var poängen. Men det är det inte! Poängen är givetvis att de kvinnor som tillsätts har kompetens att klara styrelsearbetet.

Kvinnor utgör hälften av den aktiva arbetskraften, men en majoritet som tar akademisk examen är kvinnor. Det finns hur mycket kompetens som helst, men om ingen öppnar dörren och vädrar ut unkna värderingar från förra seklet, ja, då kanske de män som citeras här i texten är något slags rättesnöre.

Gud förbjude, det står ändå 2017 på min almanacka.

Att jagsvaga män känner sig hotade är förståeligt, men det patriarkala samhället är under uppluckring. Det handlar inte om extrem feminism, utan om jämställdhet, modernitet och vanligt sunt förnuft. Om sedan lagstiftning är nödvändigt för att få de män som bevakar sina positioner att förstå kalla fakta kan säkert diskuteras.