Jag är fjorton och klassen har precis flyttat från det högra hörnet i C-huset, till huvudbyggnaden på andra sidan skolgården. Jag har ett skåp med hänglås på övre raden, som kommer att vara mitt i tre år. Vi har inte längre ett rum som bas, med bänkar som rymmer inslagna böcker prydda med våra initialer. Numera byter vi klassrum mellan lektionerna och jag rör mig jämt i korridorerna, från SO på västra vingen till NO tvärs över byggnaden.

.

9C har sina skåp på andra sidan våra. De är så stora, killarna som går i nian. Minst sjuttio kilo, kanske åttio. Många av dem spelar hockey och de är långa och finniga och kan inte riktigt kontrollera sina röster. Jag är ständigt svettig och tvingar mamma att köpa ”Absolut torr” på Apoteket.

.

Det går så fort, helt plötsligt är vi ett stort tjejgäng och vi umgås inte längre med killarna i klassen. De är så små, som lillebröder, de har knappt kommit i målbrottet och rösterna låter exakt likadana som innan sommarlovet. Som när vi gick i sexornas C-hus, på andra sidan skolgården. Niornas killar, däremot, är snart män.

.

Första året med skolkatalog och jag kollar rakt in i kameran och har magtröja. Mamma visste inte att jag hade den där tröjan under koftan när jag gick hemifrån. Jag kan vartenda ansikte i katalogen från det året. När jag ser någon på stan kan jag komma ihåg exakt var den står och vilka kläder den hade på fotot. Runt vissa har jag gjort hjärtan, andra har jag kryssat för.

.

Från lektionerna minns jag knappt något och jag gör streck i bänken för varje minut som passerar, snart 60, snart ut igen. Ut, till korridorerna med skåpen som alla står lutade mot. Så fort någon hälsar på mig rusar allt blod upp till ansiktet och jag kollar bort, mest generad över rodnaden egentligen. Det kommer att hålla i sig i flera år, det förbaskat röda ansiktet. Det handlar nog inte om intresse utan snarare om att bli sedd. Den som är ihop med någon i nian eller gymnasiet är den som alla vill vara, kanske inte med, utan bara vara.

.

Ibland när man går förbi ett extra stort killmansgäng vid skåpen kan man få en klapp på rumpan. Vissa gånger ett riktigt hårt slag. Det händer inte alla men för några av oss börjar det bli så vanligt, att det är lite konstigt om det inte händer. Då är något fel, kanske var de här byxorna inte så fina trots allt. Det är lite obehagligt och gör ibland lite ont, men ännu värre är utelämnandet. Det låter nästan som en amerikansk high school-film, men du är långt upp på täppan om de skriker efter dig i korridoren.

.

Ett rött ansikte som inte vågar möta blickarna men som har magtröja i skolkatalogen. Det är så mycket som händer utanpå kroppen, insidan hänger inte riktigt med och spelar heller inte lika stor roll. Jag håller in magen så pass ofta att jag får kramper.

.

- - - - - - - - - - -

Vilken pissig jävla

värld det är.

- - - - - - - - - - -

.

Det är här allt skapas. Jag blir ju aldrig arg när de slår på min kropp utan lov, när jag går förbi dem. Jag rodnar aldrig av ilska, utan snarare av nervös förtjusning. Ett stort gäng vid korridorerna, några över sjuttio kilo. Jag drömmer om att bli tillsammans med någon av dem, en dag.

.

Den manliga bekräftelsen, på allt det du är och senare kommer att bli. Vilken pissig jävla värld det är. Ett tonårsliv fyllt av sexuella trakasserier, förklädda som något eftersträvansvärt.

.

Jag tänker inte på korridoren, reflekterar inte över det sjuka, förrän oktober 2017 och jag är 28. Skulle jag ha skrivit den här krönikan för några månader sedan hade jag gnällt över småsaker. Och det är väl precis just där skillnaden ligger – efter ett globalt dygn vet vi bättre. Det är inget att gnälla över, det är mer än så. Tack, #metoo.