Jag går på gymnasiet och livet är roligt igen, efter sömnpillret som var högstadiet. Lektionerna, klassen, alla korridorer, biblioteket – allt. Jag räcker ofta upp handen, till och med när jag inte kan svaret helt, och ibland pratar jag bara rakt ut. Skrattar, högt och ofta och avbryter inte sällan andra. Berättar gärna om mig själv, som den där gången när jag krockade med bilen på lunchen och alla bara måste veta det. Lyssna på mig, hör mig nu, utan filter.

.

Varje kväll, när jag ligger i mitt rum som har väggar av lila och en säng med en gavel gjord av smide, går jag igenom dagen som har gått. Varje situation, från första lektionen till sista, och det känns som ett skavsår inuti. Hur jag har fladdrat runt under dagen, levt om, varit så uppmärksamhetskrävande, varit så mycket. Tagit så stor plats. Varje kväll ångrar jag hur jag är så mycket hela tiden och i morgon, tänker jag. I morgon ska jag försöka att vara tystare, dämpa allt, skruva ner lite på mig själv. Låta andra komma fram.

.

Jag gör det fortfarande. Det är ett sällskap, vilket som helst, med vem som helst och när som helst, och jag glömmer att kontrollera mig själv och har lite för roligt. Jag skrattar mycket, inte sällan till något jag själv har sagt, pratar högt och avbryter andra. Inte en endaste gång kollar jag om mascaran har runnit ner vid nedre fransraden eller om läppstiftet har smitit ut från läpplinjen.

.

Och på kvällarna river skavsåret fortfarande runt, svider i varje situation som jag spelar upp på repris för mig själv. Jag är så mycket, för mycket. Varför river ett dåligt samvete i mig, när jag går igenom mina dagar i efterhand? Varför vill jag minska på så mycket av den jag är?

.

Kanske låter det härligt för vissa – en tjej som tar för sig! Men samtidigt, just det säger ju så mycket, för vi säger ju aldrig så om killar. Vi säger aldrig att killar har skinn på näsan eller att de tar för sig. I stället verkar det vara så förväntat. Medan tjejer som tar för sig går utanför ramarna, uppmärksammas på ett annat sätt. Vi är tjejer som tar för oss, vi är okontrollerade. Både av oss själva och av andra. Det kanske är just där det skaver.

.

Som Hanna Hellquist i radio- och tv-programmen. Herregud, vad hon tar för sig! Hon avbryter, blir kränkt, river fram och märks. Att jag tycker att hon är alldeles underbar och en sann idol, hör inte till. Hon får fortfarande kritik för just detta, medan manliga motsvarigheter glider förbi samma kritik, hur högljudda de än är. Hellquist skaver och går emot vad vi har lärt oss. Filip och Fredrik hyllas.

.

Ännu en gång ligger det i vad som inte står i de svartvita paragraferna, där vi förväntas vara jämställda, utan i det abstrakta. Det som är svårare att bevisa och att ta på, som sociala mönster. Och hur internaliserat det är, när jag själv önskar att jag inte jämt fladdrade runt så mycket, var så högljudd och extra allt med plusmeny. I stället för att omfamna det. För vem vet, kanske någon mycket yngre tjej läser det här och tänker, att ramar är till för att brytas.