Under sina första år bodde rottweilerhanen Filten hos en drogmissbrukare i Barcelona. Senare hamnade han på ett shelter för hemlösa hundar, där han bodde i en cell, isolerad från andra hundar.

– Ljudvolymen på avdelningen var så hög att det inte gick att prata med varandra när man gick in där, men mitt i allt oväsen fanns en hund som inte skällde. Han kom med viftande svans mot gallret och bar det finaste han ägde i munnen. Det var hans filt och det var så han fick sitt namn.

Det berättar Linnea Kolding, som senare blev Filtens matte.

Artikelbild

| Tavla. Döva albinotiken Ida är Linneas första egna hund. Det här porträttet fick hon av en kompis i bröllopspresent.

Genom sitt företag Dogs of hope och den ideella föreningen Jahira dog project hjälper hon till att rädda, rehabilitera och omplacera hundar.

.

Ute på gården i Södra Sunderbyn möter lurviga schäferkorsningarna Alfons och Doris upp och guidar till ytterdörren. Inne vilar ytterligare fem hundar efter morgonens promenad, medan katterna hoppar upp på fönsterbrädan och vill ut i förmiddagssolen.

Här bor Linnea och hennes man Sturla tillsammans med sju hundar och två katter. Men antalet hundar plussas ofta på, för kortare eller längre perioder.

Artikelbild

| Foto. Schäfertiken Lyra i Norge var början till Linneas hundintresse.

– Jag har alltid haft djur omkring mig. Förutom hästar hade jag hamstrar, katter och kaniner – men ingen hund. Där satte mamma stopp. Som vuxen har jag upptäckt att det inte är så stor skillnad på hästar och hundar. Visst, det kan skilja sexhundra kilo, men båda är djur som ska behandlas med respekt, säger hon.

.

Artikelbild

| Kloklippning. Den här fyrbenta kunden gillar inte alls att klippa klorna, men Linnea jobbar utan stress och med stort lugn.

Djurintresset har alltid funnits, men grunden till Linneas engagemang för hemlösa hundar kommer från en tung sjukdomsperiod i hennes liv. Då bodde hon och hennes man i ett gårdshus hos hennes svärföräldrar strax utanför Oslo.

Linnea var sjukskriven för utbrändhet och det var inte alltid lätt att ta sig upp ur sängen. Med tiden började hon engagera sig i svärföräldrarnas långhåriga schäfertik Lyra.

Artikelbild

| Lite gos efteråt.

– De hade varnat mig för att hon skällde och levde om och jag var nervös för att träffa henne, men hon kom bara fram och hälsade lugnt. De andra stod och gapade och undrade vad jag hade gjort. Jag tyckte inte att jag gjort något speciellt, men det ögonblicket väckte något hos mig, säger Linnea.

Hon började promenera med Lyra.

Artikelbild

| När hunden är klar möter husse upp på gården.

– Till en början gjorde hon utfall vid hundmöten men det gick bättre och bättre. Jag själv kom upp och ut och mådde också bättre. Till slut kunde jag gå med henne utan koppel när vi mötte andra hundar, men när jag ville visa någon annan i familjen hur bra det fungerade återgick hon direkt till gamla vanor.

.

Artikelbild

| På väg ut på promenad med flocken.

På en av sina många hundpromenader lyssnade Linnea på ett radioprogram om hundars beteende och kände att hon ville lära sig mer för att förstå Lyras beteende. Hon tog kontakt med hundbeteendespecialisten som uttalat sig och åkte på kurs.

Linnea gick fler kurser hos Alexandra Ortega, som i sin tur gått kurs och jobbat hos hundtränaren Cesar Millan.

Artikelbild

| Katten tittar på från köksfönstret.

– För att lära mig mer om hundar – och i förlängningen om mig själv – började jag passa alla möjliga hundar i närheten.

En tid senare adopterade hon en egen hund.

Artikelbild

| Specialare. En kompis har satt ihop en koppelögla med en karbinhake, på så sätt blir promenaderna enklare.

Det är nu drygt två år sedan den döva albinotiken Ida smög sig in i Linneas liv.

– Hon och hennes två bröder hade lämnats att dö utan mat och vatten i ett plåtskjul utanför Barcelona. När jag såg henne första gången tänkte jag ”Oj, vilken stor piprensare”. Ida var livrädd för allt, i början var hon nästan paralyserad av skräck och jag tyckte så synd om henne eftersom hon varit med om hemska saker. Det var svårt att hitta rätt, men det som till slut hjälpte var att jag inte ömkade henne lika mycket. Ja, hon har varit med om hemska saker – men hundar lever här och nu. De har visserligen minnen, men de ältar inte. Det var inte synd om henne på samma sätt längre, hon hade mig och hon hade tak över huvudet och mat och vatten. Jag räddade Ida, men hon räddade också mig och fick mig att må mycket bättre.

Artikelbild

| På gården. En efter en kopplas hundarna och fästs vid sin krok på husväggen. Ordning och reda innan promenaden.

.

Med tiden blev hundarna fler och det lilla gårdshuset kändes trångt. Linnea och Sturla bestämde sig för att flytta till Linneas föräldrahem i Södra Sunderbyn med sina hundar och katter.

Artikelbild

| Paus. Lewis passar på att få lite klappar på ryggen. Helst vill han sitta i knät.

Genom sitt eget företag erbjuder hon nu privata konsultationer, privata träningar, kloklippning och olika kurser. Med sin hundflock rehabiliterar hon också hundar, som med tiden kan få nya hem.

– Min flock är verkligen helt fantastisk och det är underbart att jobba tillsammans med dem för att hjälpa andra hundar. Min första idé var att starta ett hunddagis, men sedan kände jag att de hundarna har i alla fall tak över huvudet. Att hjälpa hundar på olika sätt började som en hobby, men har växt till något annat.

Artikelbild

| Paus. Lewis passar på att få lite klappar på ryggen. Helst vill han sitta i knät.

Linnea konstaterar att hennes man håller med.

– Han säger att jag får ha max två hundar, men det är egentligen aldrig färre än sju.

Artikelbild

| Adoptera mera. "Om du går i tankar på att skaffa hund, överväg möjligheten att rädda ett liv och adoptera en hund", säger Linnea.

Via föreningen Jahira dog project samarbetar Linnea och hennes kollegor med att omplacera hemlösa hundar, främst från Spanien, men också från Sverige, Peru och USA.

– Många svenska hundar omplaceras utan problem via Blocket. De svenska hundar vi träffar kräver någon form av rehabilitering, sedan handlar det mest om att hitta rätt person till rätt hund.

Artikelbild

| Sju egna. Linneas stadiga hundar (varav två söker nya hem) är Lewis, Doris, Alfons, Reina, Lars, Pim-Pim och Ida.

.

Det svänger in en kombi och parkerar. En ny kund som kört från Arjeplog för att få klorna på sin hund klippta kommer några timmar tidigare än planerat.

Artikelbild

| Linnea promenerar ut i solen med sina hundar.

Linnea möter upp på gården och ägaren berättar att hans hund avskyr att klippa klorna.

Han får traska in i huset och dricka kaffe med Sturla, medan Linnea och hennes fyrbenta kund går till garaget och klotången.

Artikelbild

| Sju i flocken.

När hunden förstår vad som är på gång visar han snabbt tänderna och hugger mot Linneas hand.

Nästan utan ett ord, men med lugn och tydlighet jobbar hon med hunden för att kunna ta på munkorgen utan våld.

Artikelbild

| Väntan. Innan flocken tar sin promenad stannar de innanför grinden tills alla lugnat ner sig lite.

– Att jobba med hundar som är rädda, arga eller osäkra handlar om att jobba med sig själv. Jag brukar se kopplet som en direktlina mellan mig och hunden. Känner jag mig orolig, osäker eller stressad så överförs det till hunden på en gång.

När munkorgen är på sitter både Linnea och hunden stilla en stund och andas ut.

Artikelbild

| Först. Ida är Linneas första hund. Hon räddades från att dö i ett skjul utanför Barcelona.

En kort stund senare är klorna klippta.

Linnea tar av munkorgen och går ut på gården där ägaren möter upp. När hunden hälsar på Linnea och låter henne klappa honom över ryggen och gosa med öronen tittar ägaren förvånat på.

– När jag har klippt klorna på honom kan jag inte ta i honom på resten av dagen, då hugger man mot mig, säger han innan han betalar och påbörjar resan hem.

.

Linnea sätter sig vid köksbordet igen. Häller upp mer kaffe, nyper bort några nya hundhår från tröjärmen.

Genom hundarna har Linnea träffat en hel del nya vänner, men hon har också fått kritik.

– En del av dem som kritiserar mig hänvisar till forskning av olika slag, men jag brukar säga att hundar kan inte läsa. Jag gör det som funkar, och håller mig inte till en metod utan anpassar mig efter hundarna. En av de saker jag får kritik för är att jag använder retriverkoppel, men jag tror inte det behöver vara dåligt att korrigera en hund. Hundar i en flock kan också korrigera varandra. En annan sak som jag ifrågasätts för är att jag använder käpp på mina promenader, men det handlar inte om att slå någon hund. Går jag med tio hundar samtidigt är det lätt att peta på en hund längre ut med käppen för att få uppmärksamhet. Min första hund Ida är ju döv, så henne kan jag inte ens kalla på med rösten. Pinnen blir en förlängd arm.

.

Vad tänker du om kritiken?

– Jag försöker att inte lägga energi på de som kritiserar mig, jag vill lägga den tiden på att försöka hjälpa hundar istället. Det finns så många hundliv som måste räddas och när en av mina hundar kryper tätt intill, andas tungt i mitt öra och låter mig känna hjärtslagen slå i samma takt som mitt – då spelar det ingen roll vad folk tycker och tänker om mig, för mina djur betyder allt för mig och de bevisar dagligen att jag är allt för dem. Mitt liv är fortfarande ingen dans på rosor, men det är mycket bättre.

.

Vad tror du är den största anledningen till att vi får problem med våra hundar?

– Att vi förmänskligar dem i för stor utsträckning och att vi glömmer att det i grunden är ett rovdjur vi tar in i våra hem. Hundar vill vara harmoniska och genom att ge dem rätt förutsättningar med kärlek, mat, motion och disciplin kan de hitta lugnet i sig själva.

.

Vad vill du förmedla till de som har problem med sin hund?

– Att det finns hopp. Det finns alltid hopp. Inget problem är för stort. Det är inte skamligt att söka hjälp, på så sätt kan du ta reda på hur din hund fungerar och varför den gör som den gör. Du får en djupare förståelse att bygga på. Jag vill också skicka med mina ledord: ”Adopt, don’t shop!”. Om du går i tankar på att skaffa hund, överväg möjligheten att rädda ett liv och adoptera en hund.

.

Hur blev det med rottweilern Filten från Barcelona då?

– Han skulle bli gammal hos oss, men han träffade rätt person som verkligen ville ta hand om honom. Det gjorde ont för mig och jag saknar honom otroligt mycket, men samtidigt fick jag möjlighet att rädda en annan hund istället.