Efter ett antal krönikor på temat hemlängtan, minst två Norrbottens-relaterade bilder i Instagramflödet per vecka och hemresor med allt tätare frekvens, väcks en uppenbar fråga. Liza, om du nu gillar Norrbotten så mycket, varför flyttar du då inte hem? Det finns ett enkelt svar på frågan. Jag vill jobba med musik. Och musik, det jobbar man med i Stockholm.

.

Det är sista veckan i september och jag är hemma på besök i Arvidsjaur i några dagar. På en promenad längs Storgatan passerar jag en anslagstavla och registrerar i ögonvrån något som ser ut som en konsertaffisch. Jag läser. ”Ronny Eriksson och Northern Indians, Laukers bystuga, 29 september”. Exalterad ringer jag upp mina föräldrar och berättar – på fredag ska vi gå på konsert.

.

Laukers byastuga är en gemytlig, träpanelsklädd lokal som just denna fredag i september luktar kaffeperkulator, polarbröd och föreningsporslin. När jag slår mig ner på en av stolarna är det i sällskap av min mamma, pappa och ja ... hur ska jag uttrycka det: ett femtiotal andra mammor och pappor. Klockan slår sju och framför en stor målning av ett norrländskt landskap, i ljuset av några scenlampor och en kandelaber kliver Ronny Eriksson med gitarrist och Northern Indians upp på scenen.

.

Jag går på hemskt mycket konserter i Stockholm – vanligtvis flera i veckan. Men det jag känner när jag sitter där i Laukers byastuga, det känner jag inte så ofta. Två timmar av värme, närhet, humor och allvar. Direkt och enkel musik, rakt ut i luften utan några omvägar till mottagaren.

Det är fint och ärligt. Förutom att Josef Eriksson i Northern Indians har en väldigt trevlig sångröst, så berättar han också många historier. Han berättar att duon redan tidigt i sin karriär bestämt sig för att inte tacka nej till ett enda gig – vilket också lett till att deras turnéplan ser något annorlunda ut än andra artisters. Gig på ålderdomshem, mattält, bibliotek – och inte minst byastugor. Han tittar ut över mig, mammorna och papporna och sedan säger han något som dröjer kvar i mig länge. ”Varför skulle det inte gå att spela här?”

.

- - - - - - - - - - - -

Den finns överallt.

I hemmastudios i Akkavare,

i min morbrors vinylsamling

och inte minst i byastugor

som precis just denna.

- - - - - - - - - - - -

.

Där och då inser jag. Jag är faktiskt helt dum i huvudet. Jag sitter ju här på en konsert i Norrbotten. Den svenska musikbranschen kanske har sitt högsäte på Östermalm i Stockholm, men musiken – den är ju allas. Den finns överallt. I hemmastudios i Akkavare, i min morbrors vinylsamling och inte minst i byastugor som precis just denna. Det är bara jag som gått på den där jävla bluffen om att allt som sker innanför tullarna är det enda som räknas. Att musik som spelas i Stockholm på något sätt skulle vara mer musik än den som spelas i Lauker.

.

Med det sagt blir det genast också betydligt mer svårargumenterat till varför jag nu faktiskt ska måsta bo i Stockholm. Norrbottens inland kryllar av både byastugor och historier att fylla dem med.