Klockan är 19.00, dagen innan den stora dagen. Mest troligt den mentalt plågsammaste dagen på hela året. Faktiskt hatar jag den. Ångestdagen nummer ett.

Tvivel i kombination med känslan av att jag är förberedd som aldrig förr. Iver i kombination med passivitet. Mätt i magen, som ändå ska fyllas på. Vatten som står mig upp i halsen. Överskott i kroppen i kombination med en otäck rastlöshet. Sist men inte minst känslan av att jag vet att det fram till 08.00 dagen efter bara kommer att bli värre.

.

Inte konstigt att man då undrar hur jäkla dum man får vara som håller på med det här. I år har jag brottats mer med känslan än jag brukar. Tankar som ”varför gör jag det här” och ”är det värt det” har funnits med mig.

Borta från barnen alldeles för läge. Stark längtan och ett odefinierbart bubbel i magtrakten. Kanske var lusten till att åka ett Vasalopp störst när jag gjorde det första gången. Inga förhoppningar, utom att komma i mål. Nervös såklart, men inte som nu.

Eller så har jag bara glömt hur det var när jag stod med kletiga klisterfingrar i vallaboden kvällen före mitt första Vasalopp, när alla andra hade gått och ätit middag.

.

Kanske kommer känslan av framgångar i spåren? Hur som helst är jag fascinerad över vad som driver mig – och många andra. Varför får vi för oss att åka de nio milen istället för att duka upp årets mysigaste frukost, ladda ner Vasa-appen, vira i oss i en filt och slå på tv:n?

Tror inte jag kommer att få svaret riktigt, men en sak vet jag. Den dagen jag själv sitter framför tv:n istället för att åka i spåret kommer jag att ha det jobbigt. För kicken när man skär mållinjen ... den är fasen bättre än ALLT annat!

.

I år testade jag att för första gången åka Tjejvasan helgen innan och sedan stanna kvar för jobb, träning och uppladdning mellan loppen. Trots att jag hade katastrofskidor på Tjejvasan så kände jag att min 32:a plats där gav mersmak.

För hur bra var inte min form om jag lyckades med resultatet på dåliga skidor, inte alls långt efter täten? Visste med mig att formen aldrig varit så bra. Att jag aldrig varit så stark. Att jag aldrig ger mig och att jag i alla lägen har en stark tro på mig och allt jag gör.

.

Det blir söndag den 4 mars och klockan slår åtta. Starten går och jag inser snart att den klunga jag planerat att åka med i första backen är lite för långt fram. Jag stakar de två kilometrarna uppför och känner mig pigg i kroppen. Men mentalt är det negativt och föret suger.

Inser att detta lopp kommer att starta på riktigt i Evertsberg och kommer att handla om pannben. Jag åker i ingenmansland i 25 kilometer och muttrar inombords. Jag som alltid brukar vara så glad första delen av loppet!

.

Men min plan att ha tålamod och åka smart i början ska få styra mig vad som än sker. Så hör jag att jag ligger 36:a och börjar plocka placering för placering. Negativt förvandlas till positivt och jag känner mig starkare mil för mil. När folk börjar bli rejält krokiga efter halva loppet så tjoar jag till högt för mig själv. Där och då börjar mitt Vasalopp och jag ryser av starkkänslan och att jag åkt så smart.

.

Mil förvandlas till kilometrar och när jag illamående, helt utpumpad och vinglig skär mållinjen som 31:a dam, vinnare i min klass, så släpper allt! Längtan efter barnen är total. Lyckan över mitt lopp likaså. Denna speciella känsla som bara äger rum just här, i denna målfålla. All ångest innan är så värd allt. Alla träningstimmar. Allt slit.

Jag lyckogråter i pappas svarta jacka och inser återigen varför jag gör detta. För att känslan är obeskrivlig och för att kärleken till sporten som jag älskar allra mest är ohejdbar.