När jag gick skrivarskola fick vi träna på att besjäla naturen. Kanske fick ett krokigt träd berätta om en sårad själ, eller ett darrande löv om inneboende oro.

Att förmänskliga våra husdjur är en annan sak vi människor ägnat oss åt länge. Det är rätt tacksamt, ta bara alla Disneyfilmer med djur som går på två ben och snackar. Eller alla Instagramkonton där hundar postar inlägg om sina liv (skyldig!). Det finns till och med ett ord för det. Antropomorfism. Att förmänskliga djur.

.

Hemma förmänskligar jag min fyrbenting hela tiden och mina känslor för henne är snudd på lika starka som för mina närmaste människor. Om man nu ska värdera.

.

I veckan har hon varit sjuk. En morgon såg jag liksom inget av hennes vänsteröga. Bara en illröd massa av hinnor när jag öppnade ögonlocket.

Och mitt hjärta gick lite sönder, innan jag tog mig samman och styrde upp veterinärbesök och medicin.

Det gör så fruktansvärt ont när de man älskar är sjuka. Hund eller människa spelar ingen roll. För mig. Det är som om alla skydd bara försvinner, smärtan går rakt in. Mer på hundtema, hittar du i reportaget här på Helg i dag.