När jag väl packar ihop mina grejer, tar på mig jackan, virar halsduken ett varv för mycket runt halsen och går ut genom kontorsdörren, är klockan sju på kvällen. Det är mörkt ute och ganska tyst, trots att jag är så nära Slussen. Alla gömmer sig väl inne i sina varma hem, med mustiga grytor. Jag väljer att promenera hem längs Söder Mälarstrand och känner hur prestationsångesten lättar något för varje steg.

.

En sådan tung dag. Morgondagen kommer att vara likadan, hela veckan för den delen och förmodligen nästa. Under den senaste tiden har jag drömt om jobbet, vaknat med hjärtklappning och varit rädd att jag har glömt något dagen innan. Att jag har gjort fel. Jag vill ju bara göra rätt, vill att de ska gilla mig, vill få stanna kvar, vill bli bra, bättre, bäst och mer därtill.

.

Jag kan inte ha det såhär, jag vet det. Mina vänner har redan börjat bli less mig. Det kommer att gå över, ge det tid, det gör ingenting att du är dålig i början. Du kommer att bränna ut dig om du fortsätter såhär.

.

Jag har i några års tid jobbat i en bransch som så länge har dominerats av män, och även om vi är allt fler kvinnor på kontoren i dag så ligger det som en dimma över mig, att jag ständigt måste bevisa varför jag är där, ständigt vara duktig. Det känns inte som att jag har råd att flamsa eller skoja eller missa något.

.

Osäkerheten, rädslan för att göra fel, den tar över och försvagar mig. Den har absolut ingenting att göra med var jag jobbar eller vad jag jobbar med, utan det ligger hos mig, jag vet det. Jag vet, att min strävan mot att vara duktig är oberoende situation.

.

Samtidigt, om den känslan är helt oberoende av situation och arbetsplats – vad är den då beroende av? Och varför kan så många andra kvinnor relatera?

.

Jag funderar medan de uppluckrade isblocken gungar sakta mot husbåtarna på Söder Mälarstrand. Ibland svischar någon cyklist förbi men annars är det nästan bara jag som är ute.

.

Och plötsligt, ett mansgäng som står intill en av båtarna. Det är något med dem, kanske har de rakade skallar och lite för bylsiga, mörka jackor, och kanske låter de lite för hårda i tonläget. De är så nära mig att om en av dem sträcker ut sin arm, så kan han ta i mig.

.

Av princip försöker jag att vägra och stå emot det oundvikliga, försöker skaka av mig det, det här är också min väg att gå på, min stad att leva i, min värld att tillhöra. Men min puls går upp och jag kollar mig runt omkring. Kan någon se mig, höra mig, förstå mig, om jag behöver skrika? Vem räddar mig om ett mansgäng bestämmer sig för att sträcka ut sina armar och ta i mig?

.

Allt medan så många slår sig över bröstet över att allt är så jämställt nuförtiden. Kolla, vi har så många kvinnor på arbetsplatsen och vi har minsann delat ut broschyrer om vår jämställdhetspolicy, och titta – vi har jättemånga kvinnor i vår marknadsföring.

.

Vi har haft en revolutionerande hashtag. Vi har hört tal på galor, utrymme som med rätta har getts till kvinnor och vi har sett stora namn i svarta kläder på röda mattan, demonstrativt i systerskap. Jag har blivit så stärkt och så peppad på framtiden, av Metoo och vad det innebär, när kvinnors berättelser äntligen har fått utrymmet de förtjänar.

.

Men ändå. Klockan är lite över sju, en helt vanlig vardag, och jag har promenerat femhundra meter. Den duktiga flickan, rädd för att bli våldtagen en helt vanlig vardagkväll. Två så tydliga konsekvenser sprungna ur samma pissiga system. Ett kvinnoliv nerkokat på några minuters promenad, från Slussen mot Hornstull. Lägg på en halvtimma och jag är hemma och skriver den här krönikan, och funderar om jag får lika mycket i arvode som mina manliga skribentkollegor. Mest sannolikt men att jag, och så många andra kvinnor, ens ska behöva fundera.

.

Framtiden känns fortfarande så otroligt långt bort och det är dags att konkretisera det vi började året med. Jag vill inte se en enda jämställdhetsbroschyr till, jag vill göra verklighet av det som så många säger sig stå bakom. Jag vill se handlingar, inte fina formuleringar tryckta på glansigt papper.