För tio år sen var det rejält underligt om man överhuvudtaget åkte ett Vasalopp eller sprang en mara. Man avslutade sin idrottskarriär, i bästa fall som 20 plus-nånting, och la sen prylarna på hyllan.

Ibland för att kanske gymma eller jogga ett par gånger i veckan.

Oftare för att helt sluta med allt vad idrott heter och bli rätt ohälsosam.

Jag hör ofta en hel del negativt om folk som väljer att göra tvärt om, de som fortsätter vara aktiva.

Ord som 40-årskriser, hybris, överdrift och mani. Det luktar skunk och ren och skär avundsjuka. Borde inte alla sträva efter att vara i sitt livs form – kanske inte i träningsmängd, men i energi – vid 40, 50 eller varför inte 70?

Vill man inte det, kan man i alla fall hålla klaffen när andra uppfyller sina drömmar.

.

I dag kan vi starta en karriär efter 40. Och dessutom lyckas rätt bra! Det är fasen coolt hur snabbt trenden har gått, och hur bra trend det faktiskt är.

Vi vill plötsligt vinna lopp, vinna över oss själva och utmana oss som aldrig förr. Motionslopp i olika valörer haglar och rekordmånga deltagare springer, hoppar över hinder, cyklar, simmar och skidar över mållinjer med aldrig så stora leenden på läpparna.

Det är gör mig så glad i hjärtat! Trots att det kostar både tid och engagemang gör fler och fler sådana satsningar.

Vi verkar behöva utmaningar. Vi behöver hobbys för att avleda stress, tristess och för att skapa perspektiv på livet självt. Men främst verkar vi vilja vara hälsosamma för att ha en gott och roligt liv. För att orka med familj, jobb och krav.

.

Jag har en god vän och träningskompis som i år gjorde sin tredje ironman. 3 kilometer simning i öppet vatten, 18 mils cykling och som avslut ett maraton, 42 kilometer. Han slog dessutom personligt rekord på allt. Under 10 timmar. Helt galet bra!

Från en avslutad hockeykarriär till att hitta viljan att utmana sig själv några år senare. Förutom detta är min vän tränare i fotboll, har familj, heltidsjobb och ett rikt socialt liv – dock städar han kanske lite mindre hemma än han borde.

Kanske är han den i min bekantskapskrets som lägger mest krut på sin sportpassion. Men jag känner fler som långt efter sin ungdom återigen hittar till tävling och utmaningsmål och finner kärleken till att ”snorsporta” timme ut och timme in.

.

- - - - - - -

Det är mer utvecklande

än vilken långtråkig

konferens som helst.

- - - - - - -

.

Själv är jag begränsad kroppsligt och kan inte längre göra allt jag vill. Men efter sex Vasalopp och ett gäng långlopp sedan min tävlingsstart som 35-åring är jag nu redo för den ultimata utmaningen på skidor, Nordenskiöldsloppet!

Det tar mycket tid i anspråk, men jag älskar att träna. Främst älskar jag känslan att tävla. Pirret, galenskapen, känslan när man står så där halvbajsnödig på startlinjen.

Ja till och med känslan mitt under ett lopp, då man efter x antal kilometer kan känna vilket slag man är i och hur loppet kommer att gå.

Det är mer utvecklande än vilken långtråkig konferens som helst.

.

Tid för träning är inget man får, det är något man tar och prioriterar. Så alla därute som tränar hårt, vågar satsa och testa sin egen kapacitet – kör på för tusan. Ni är förebilder. Och ni som öppnar munnen för att säga nåt mindre peppande: Låt bli. Säg att ni är imponerade i stället!