”Döstäda. Att rensa ut och sortera personliga tillhörigheter för att undvika att anhöriga ska behöva göra detta efter ens bortgång.” Strax innan årsskiftet presenterades Språkrådets nyordslista för 2017 och med den också ordet ”döstäda”. Jag är 26 år och vid god vigör, så jag personligen har inte någon erfarenhet av fenomenet. Däremot har jag under det gångna året sysslat med något som ligger väldigt nära döstäda. Jag vill redan nu pitcha in en kandidat till kommande nyordslistan. Jag ger er: dölära.

.

Någon gång i framtiden kommer jag ärva min mormor och morfars gamla hus, några mil utanför Arvidsjaur. Det är min favoritplats på jorden. Bastun som vetter mot den lilla tjärnen. Lillstugan och storstugan. Snickarboden, vedboden, skoterboden – bodor för livets alla humör och ändamål. Den stora gräsmattan. Jordgubbslandet och potatislandet. Och den stora, vänliga barrskogen som stänger ute resten av världen.

.

Jag tillbringar alltid några dagar på den här platsen varje gång jag är hemma och för varje besök står det mer och mer klart för mig: det är INGEN lek att ta hand om en gård. Att bemästra en lillstuga, en storstuga, en bastu, tre slags bodor, en gräsmatta, jordgubbar, potatisar och en stor och vänlig barrskog – det kräver en kompetens som jag verkligen inte besitter.

Av den anledningen har jag – tillsammans med mina bättre vetande föräldrar – infört dölära i vår familj.

.

Vi har krupit kring golv, element och vattenkranar – lektionen om ”vad som än händer Liza, låt INTE vattenledningarna frysa”. Vi har kört fast och vilse i meterhög snö – lektionen om hur man med skoter hittar till utskiftet som ligger mitt ute i skogen på andra sidan byn (en lektion som kräver minst åtta exakt likadana till).

Vi har eldat – lektionen om hur samtliga av gårdens fyra kaminer har sina respektive egenheter (och därmed också kräver sin skräddarsydda hantering). Vi har avhandlat plogkäppar, proppskåp, fyrhjulingar, gräsklippare, traktorer och vedklyvar. Mina föräldrar har visat, berättat, förklarat och dölärt mig gårdens alla hemligheter och behov.

.

För protokollets skull: jag hoppas såklart att det dröjer skitlänge tills jag ärver den där gården. Men när den dagen kommer, så är jag helt övertygad om att döläran kommer vara värdefull för mig på många sätt. Jag är ganska säker på att framtiden kommer erbjuda alternativa sätt att lära sig ta hand om en gård – tekniska kunskapskällor som Google och Youtube kan nog ge mig ett och annat svar som nybliven hemmansägare.

Men döläran är mer än bara ett kunskapsutbyte. Det är ett sätt att umgås. Tusentals samtal, minnesbilder och historier att bära med sig längre fram i livet – när åren har gått och jag sitter där ensam på skotern, på väg genom en snödjupt ingenstans för att leta rätt på vårt utskifte.