Logga in
Logga ut

Piteå Ridklubbs ridsportblogg

Vi är en sammansättning av aktiva ridsportintresserade personer med olika bakgrund som kommer att dela med oss av vardagsliv och tävling bland Piteå Ridklubbs ridsportare på hobby- och elitnivå.

Mitt första inlägg

Piteå Hej!


Jag tänkte ägna detta inlägg till att presentera mig själv och hur jag kom att börja med hästar.

Mitt namn är Ida Bentzlin och jag är född i Februari 1989. Jag har redan från tidig ålder varit intresserad av att testa på olika sporter och har därför hunnit med att testa allt från simning, handboll, balett, konståkning, fotboll och ridning. En ganska spridd skur på olika aktiviteter kan man säga.
När jag var kring 7 år påbörjade jag min framtida karriär som konståkerska. Detta innebar att min icke så graciösa sida testades stort. Men även mina föräldrars lugna Söndagsmorgnar med en potentiell sovmorgon försvann då vi hade träning mellan 8-9 varje söndag. Detta intresse höll i sig i ungefär 6 månader och sedan gick mina framtidsplaner i stöpet då jag bröt benet, dock ej under träningen ska tilläggas.
Någonstans här medan mamma och pappa jublade över att de fick tillbaka sina Söndagsmorgnar (om de bara då skulle ha vetat att inom hästvärlden finns det endast tidiga morgnar och sena kvällar) fick jag även plats i en nybörjargrupp uppe på Piteå Ridklubb och det var här allting startade.
Åren gick och jag fortsatte att hänga uppe på ridskolan. Efter några år började mitt hoppintresse smyga sig på och jag ansåg att det var betydligt roligare med lite fart och fläkt. Det var då jag började i en ny ridgrupp speciellt anpassad för hoppning. Detta innebar att vi hade hoppning och markarbete utformat mot hoppning mer ofta än vad man annars hade. Jag fick även en ny ridlärare, Linda Marklund. En person som kom att betyda mycket för mig och fortfarande har en stor betydelse i mitt liv då hon är en enorm stöttepelare gällande alla mina frågor och funderingar på hästfronten.
Jag började hjälpa Linda med några av hennes hästar och började även tävla hennes häst Gaston. På Gaston lärde mig massor. Jag fick även den stora äran att vara med i Piteås elitlagsatsning 2007.

Efter några år köpte jag min första egna häst, Habsburg van de Heffinck men som går under arbetsnamnet Dumle. Jag var då 22 år gammal och kände att jag ville ha en egen häst som jag kunde träna och tävla med.
Dumle köpte jag som 4 åring och han hade då inte gjort särskilt mycket under sina år och var därför väldigt grön. Han var inriden men ej startad på någon tävling. Jag skulle ljuga om jag säger att det har varit lätt alla gånger. Det har varit mycket blod, svett och tårar men helt klart värt det. Än idag tränar jag hoppning för Linda varje vecka men även för Michael Schultz. Han är upp ungefär 2 gånger i månaden till oss i Piteå under vinter och försäsongen innan tävlingarna drar igång på allvar.
Även om hoppning ligger mig varmt om hjärtat tycker jag även att det är fantastiskt roligt att träna dressyr och där har jag fantastiskt duktiga Eva Holmgren som tränare och rider för henne 1 gång i veckan. Dressyren är nämligen A och O för att hoppningen ska fungera. Fungerar inte grunderna så fungerar ingenting och där har hon varit ett stort stöd för mig och Dumle.

Jag och Dumle har under åren startat med goda resultat upp tom 115cm. Tanken var att vi nu under 2016 skulle ta steget upp mot 120 klasser och förhoppningsvis känna oss redo för större utmaningar framöver. Nu blev det lite ändringar i dessa planer då jag och min fantastiska sambo och bästa vän Anders väntar barn i mitten av augusti. Tävlingskavajen har jag därför valt att lägga på hyllan ett tag framöver och Wilma Marklund hjälper mig med träningen och tävlandet av Dumle under denna tid. Markarbetet kommer jag själv att sköta så länge jag orkar (Där är både Anders och Dumle överrens om att jag borde ha slutat för längesedan) och sedan kommer Amanda att ta över markarbetet i vardagen till dess att jag är igång igen.
Då jag själv inte kommer att ha möjlighet att tävla under 2016 kommer ni därför att få följa mig då jag står som nervös hästägare och hormonell mamma på sidan av och håller mina tummar till dess att de blir blåa samtidigt som mina fantastiska klubbkamrater tävlar på olika tävlingar runt om i Sverige.

Ida och Dumle Finland
Jag och Dumle efter en vinst i Finland -2015

 

/ Ida

Dressyrtävling på alla fronter

Piteå Idag skulle jag vilja prata lite om ideellt engagemang. Jag är född och uppvuxen i Piteå Ridklubb och jag kan inte se framför mig att jag någonsin kan tänka mig att representera en annan klubb. Tack vare att Piteå kommun investerat i ridklubben står nu anläggningen som ett fort för ridsportälskare uppe på Grisberget. Men en förening är mer än bara en anläggning. En förening är kulturer, attityder och gemenskap.

Till helgen har vi anordnat en storleksmässigt STOR dressyrtävling på anläggningen på grisberget. Då skiner Piteå Ridklubbs hjärta igenom, och här visar sig kulturen och ett enormt engagemang och det som definierar Piteå ridklubbs medlemmar. När vi först öppnade tävlingen hade vi satt en gräns på 80 starter per dag, dvs. 160 på hela helgen. Men det tog inte mindre än 3 timmar så var tävlingen full och vi hade en reservlista med ryttare på minst 40 stycken! Efter övervägande med medlemmar och tänkta funktionärer var vi överens om att vi ville ge fler möjligheten att vara med och tävla, för sådana är vi! Vi utökade antalet domare och antalet platser och kommer nu att få se totalt 260 starter på hela helgen – vi har hela 117 gästande hästar!

I klubben har vi ett trettiotal egna tävlingsryttare, däribland jag själv som ska både tävla och arrangera. Utöver ryttarna så finns även ett otaligt antal engagerade själar som ger osjälviskt av sig själva till förmån för vår tävling. Med gemensamma krafter har vi sytt ihop det här arrangemanget och på ideell tid och med ideellt engagemang så har vi tillsammans skapat något vi tror blir helt fantastiskt.

Min vecka som tävlingsledare i kombination med att vara tävlingsryttare är minst sagt fullspäckad!

Ett axplock av veckans aktiviteter (efter min normala arbetstid Mån-Fre 07.30-16.00)

  • Bygga banor
  • Träning inför helgens tävling utifrån veckans träningsschema
  • Checka av med alla ansvarsgrupper att allt är ”good to go”
  • Intervju med Sveriges Radio
  • Veckans normala utfodringar av hästarna i stallet
  • Ta emot domarna
  • Sammanställa sponsor och speakermaterial
  • Bada hästen och putsa upp all utrustning
  • Testa av tekniken, så poängmatning och resultatvisning fungerar
  • Blogga på Piteå Tidningen

Banan

Mycket är gjort redan innan denna vecka men nu är det slutfinishen innan vi kan köra igång. Tror att mitt lilla axplock ovan representerar många av de aktiva tävlingsryttarna inför helgen. Utan den här ”vi gör det tillsammans” – kulturen hade vi aldrig kunnat få ihop ett så stort arrangemang. Det visar egentligen bara på vilken klubb vi är och vilka människor som står bakom den. Tusen tack till alla er som ställer upp – ni gör ett ovärderligt jobb!

Dessutom brukar dessa helger vara fyllda av glädje, skratt och gemenskap och i grund och botten är det ju därför vi gör det. Så vet du inte vad du ska göra till helgen, så kom till oss på ridklubben och kika på fina hästar, fika, rid barnridning, shoppa loss hos våra hästbutiker och ta del av vår gemenskap.

Om ni tittar förbi – kom fram och säg hej!

/Camilla

Ridsporthjärta

Piteå Hej! 

Jag vill själv beskriva mig som en förkämpe för ridsporten och allt vad den står för. Därför vill jag som ett startskott för min medverkan i den här bloggen försöka förklara vem jag är, hur jag hamnat här och varför ridsport ligger mig så varmt om hjärtat.

I slutet på september 1987 så föddes jag, Frida Camilla Holmgren och vad jag fått återberättat för mig är att jag ska ha varit Piteå BBs största bebis det året. Jag föddes in i en familj där min unga mamma agerat rebell och blivit hästfrälst i en familj utan som helst hästintresse, och med en pappa som vid tidpunkten hade en kortare karriär inom travvärlden. Jag var ett älskat och välkomnat barn – jag och alla mina 5,2 kilo! Min mammas hästintresse har aldrig svalnat och min uppväxt har präglats av timmar på ridbanan med hink och spade medan mamma tränat sina hästar ridandes runt mig. Jag har varit med på träningar och tävlingar, hästresor, suttit med stora öron, lyssnat spänt och någonstans där på vägen utvecklat ett alldeles eget intresse för hästar och ridsport. Mina föräldrar insåg rätt snabbt åt vilket håll det pekade och jag fick ganska snabbt min först häst, min alldeles egna häst!

Även jag började skolan och mitt viktrekord från -87 visade sig ha sina baksidor. Eller ja, inte själva viktrekordet utan snarare att jag fortsatte att alltid vara lite större och ståtligare än de andra i min ålder. Barn och även vuxna kan vara taskiga – och jag var uppenbart lite annorlunda tyckte några. Men jag fortsatte med mina hästar, tränade och tränade och tränade. Timmar i stallet, på ridbanan och bredvid ridbanan där jag studerade hur andra gjorde och drömde mig bort – så duktig ska jag bli en dag! Dressyr fick bli min grej (åkte av vääääldigt långsamt en gång när jag hoppade typ 30 cm och det var slutet på min hoppkarriär) och så småningom var det min tur att bli tävlingsryttare. Alla fick vara med, alla åldrar, kön och bakgrunder. Det gick jättebra och jag tror att jag vann. Jag kommer ihåg att jag älskade varenda minut av den där känslan av att vara i harmoni – som jag föreställer mig en perfekt dans i Lets Dance fast med en hårig partner på 600 kilo.

Jag åkte gärna skridskor och det var väl kul, scouterna var väl trevligt och bollkänsla är jag dessvärre inte född med. Min plats här i livet var på ridbanan och i stallet! Där fanns likasinnade, de som precis som jag glömde tid och rum när man klev in genom stalldörren. Men där fanns också hästarna – hästarna som aldrig bryr sig om annat än att man visar dem empati, respekt och omtanke för att man ska få exakt samma sak tillbaka. Jag visste hela tiden att jag hade en plats och ett sammanhang där jag alltid var välkommen och accepterad så de som tyckte att jag var annorlunda kom som aldrig riktigt in under skinnet.

Jag har alltid satt mål med min träning och började med det väldigt tidigt. Dressyr tar lång tid att bli bra på och jag minns att någon sa till mig när jag var mycket yngre än vad jag är idag att ” En dressyrryttare är som bäst i 40-års åldern”. Ha! Tänkte jag, hur svårt kan det vara!? Det är väl bara att rida. Men ju längre jag kom och ju mer jag tränade började det gå upp för mig hur svårt det verkligen är. Min uppfattning har med åren övergått till en övertygelse om att man kan träna en livstid utan att bli fullärd. Och det bästa av allt – man är välkommen att fortsätta livet ut!

Jag har aldrig gett upp, hur svårt det än varit och hur många gånger jag än tvivlat på mitt tålamod så har jag hittills alltid nått mina mål. Så jag vill döda en myt - att träna en häst så att det ser så enkelt ut att den självmant dansar runt i vacker harmoni i 8 minuter på en dressyrbana är inte lätt! Ibland är det kallt, ibland regnar det, ibland är det tidiga morgnar, ibland sena kvällar, ibland blod, ibland tårar, mycket svett och en hel del pannben. Ska jag nå mina mål så kan jag inte välja bort träningsdagar för någon av dessa anledningar. Men när jag når mina mål, vad har jag då lärt mig!? Jo, konsekvens och målmedvetenhet lönar sig i slutändan. Oavsett vad jag tar mig för finns inget så tillfredställande som att staka ut en väg, slita hund för att komma dit och sedan njuta av segerkänslan när jag slutligen är där.

                        Träning Camilla och Assar

Det är av precis alla ovanstående anledningar som jag vill vara en förkämpe och en eldsjäl för ridsportens utveckling i Piteå. Jag är stolt över den sortens människor som ridsporten bygger. Vi är starka, självständiga med målmedvetenhet och ambitioner, vi är tuffa men samtidigt har vi lärt oss att visa empati och respekt mot andra. Vilken arbetsgivare eller vilket samhälle vill inte bygga på sådana typer av människor? Säkert är det så att de flesta sporter är med och skapar goda samhällsmedborgare men jag tycker att det är på tiden att ridsporten får den ”cred” och uppmärksamhet den faktiskt förtjänar. Jag lovar att jag genom den här bloggen ska vara med och släppa in er i min vardag, i med och motgångar och försöka visa er vad jag försökt beskriva.

Så där! Nu är mina första rader skrivna i Piteå Tidningens genom tiderna första ridsportblogg, det känns mäktigt.

/Camilla

Ridskolan

Piteå Jag heter Eva-Lena Wikander –Hedman och är ridskolechef på Piteå Ridklubb. Vi är väldigt glada för den här möjligheten att berätta om ridsport i PT. Vi vill gärna ha frågor och reaktioner på det vi skriver så att vi håller en dialog igång.

Jag tänkte börja med att presentera ridskolans roll i detta första inlägg. Vi har ju, tack vare stöd från vår kommun, en av Sveriges modernaste ridskolor. Vi har något som kallas för aktiv grupphästhållning. 2011 stod vår ”nya” anläggning klar med helrenoverade byggnader och helt nytt servicestall samt lösdrift. Eftersom vi var den första ridskolan i Sverige som började med detta så var det lite pirrigt. Skulle det fungera ?

Eftersom processen med bygget drog ut på tiden av olika anledningar, så hann vi med att stöta och blöta logistik, utrymmen mm. Vi kunde även dela  erfarenheter från Grans Naturbruksskola som drog igång ett tag före oss.

Med facit i hand var det ett toppenbeslut !  Vi har klarat oss bra ekonomiskt,  medans en  stor del av de andra ridskolorna, med traditionell uppstallning,  gått på knäna. Våra ridskolehästar mår toppen i driften och personalen har färre tunga arbetsuppgifter än tidigare.

Corney och Caspar i ligghallen

Det känns också bra att hästarna får leva ett mer normalt hästliv. De är  ett flockdjur som ska söka föda. Driften är uppbyggd så att de ska gå och ”söka” maten i de olika stationerna, som är utspridda för att uppmuntra dem att vandra runt. De har ett datachip runt halsen som en antenn i statio nen läser av och de får den mat de ska ha. Något som vi programmerat in i förväg.

Lasse solar

Vi har haft mängder av studiebesök från ridskolor och andra hästverksamheter. Nu har även Sveriges tre riksanläggningar, Strömsholm, Flyinge och Wången infört samma system sedan ett par år tillbaka. De var faktiskt hos oss på studiebesök innan de byggde sina lösdrifter.

Otto vilar

Vi har ett servicestall dit vi tar in hästarna före ridlektionerna. Det är helt nytt och med fina utrymmen för sadlar och annan utrustning. Våra ridelever mockar och sopar där innan vi släpper ut hästarna igen på kvällen efter lektionerna. Vi har bara haft hästarna inne en natt i år, och det är nyårsafton då det är mycket raketer. Annars har de gått ute i ur och skur. De har en ligghall att ta skydd i, och vi har täcken på dem på vintern.

Servicestall

Vi har cirka 240 elever som rider hos oss varje vecka på ridskolans hästar, allt från nybörjare, vuxna, barn, ungdomar och elever som rider anpassad ridning ( för elever med funktionshinder). De flesta rider en gång i veckan, men vi har även de som rider 2-4 gånger i veckan. De har ett koncept som heter ” egen häst” och är tänkt att de ska kunna träna och tävla på samma häst utan att behöva ta ansvar för veterinär, skoning, uppstallning mm. Hästen går ändå som vanligt på övriga lektioner. Ett bra alternativ till att köpa en egen häst, och mycket billigare.

Ridskolans mål för 2016 är bland annat att öka mängden barn och ungdomar som är i stallet och pysslar. Vi har märkt de senaste åren att ridning har blivit en aktivitet där man kommer på sin lektion och rider och sedan åker hem. Vi vill uppmuntra till ett djupare hästintresse. Därför har vi nu speciella hästpysselaktiviteter, dit eleverna kan komma bara för att pyssla. För hästar är ju så mycket mer än bara ridning, du kan bygga en relation till en häst, och lära dig saker både om hästen och om dig själv. Vi upplever en liten ökning i intresset att pyssla med hästarna och vi hoppas att vi kan bygga vidare på det.

Åh det är så mycket jag vill berätta om vår fina klubb och våra hästar och elever. Men jag ska hejda mig nu så det inte blir för mycket på en gång.

Avslutningsvis vill jag puffa för vår stora dressyrtävling som vi har den 21-22 maj. 116 ekipage kommer från Norr och Västerbotten för att tävla hos oss. Vi håller nu på med febrila förberedelser för att kunna ta emot alla. Det är ett av de största startfälten i Norrbotten som vi kommer att ha. Vi ska ha tre banor igång samtidigt, för första gången någonsin. Tävlingarna håller på mellan 8.00-17.00 lördag och söndag. Vi har en cafeteria där det går att köpa fika och lunch och samtidigt njuta av tävlingsatmosfär och se ekipage på olika nivåer. Då kan ni ju också passa på att kika på vår anläggning som vi är så stolta över.

Skriv gärna vad ni vill att vi ska skriva om, eller fråga om det är något ni undrar över.

Ha det bra och krama en häst!

Eva-Lena

 

Vi som bloggar:
Camilla Holmgren –tävlingsryttare i dressyr som tränar efter mottot "ingenting är omöjligt – det omöjliga tar bara lite längre tid". Brinner för ridsportens utveckling i Piteå.

Eva-Lena Wikander Hedman – ridskolechef med utveckling som ledord. Stor passion för hästen. Tävlar lite dressyr men är bättre på att träna.

Ida Bentzlin – tävlingsryttare inom hoppning som för närvarande är gravid och därför lagt tävlingskavajen på hyllan under 2016.

Selma Holmgren - tävlar framgångsrikt ponnydressyr.

Jessica Persson – lagledare för Piteå Ridklubbs Elitlag i hästhoppning som gärna spenderar lediga timmar i hoppsadeln.
  • Senaste blogginläggen

Bloggar