Piteå Ridklubbs ridsportblogg

Vi är en sammansättning av aktiva ridsportintresserade personer med olika bakgrund som kommer att dela med oss av vardagsliv och tävling bland Piteå Ridklubbs ridsportare på hobby- och elitnivå.

Tävling

Piteå Äntligen! Dagen innan Piteå ridklubb har sin första tävling 2017. Det har varit veckor och timmar av förberedelser och pusslande för att allt ska gå ihop. 

Kanske ska presentera mig själv, Sofie Lind heter jag. Mitt hjärta klappar allra mest för Piteå ridklubb och har även min häst inhyrd i medlemsstallet på ridklubben. Jag är ganska ny i klubben, sen ca tre år tillbaka. Men vilken fantastisk klubb vi har och så duktiga alla är på att hjälpa till och ställa upp som funktionärer på våra fantastiska tävlingar. 

Bilden nedan visar en fin dag, där vi bygger upp dressyrstaketet. En viktigt pusselbit där vi hjälps åt.  

För att vi ska kunna anordna tävlingar är våra medlemmar dem allra viktigaste pusselbiten. Vi har olika ansvarsgrupper som gör ett superbra jobb. Där är jag så stolt över hur hjälpsamma alla är och vilken förening vi har. 

Bild på mig och min häst Carmen. Bilden är tagen från förra årets Majtävling. 

Dagen innan dagen med stort D. vad gör man då? 

Dagen innan tävlingen vill man helst ha så mycket tid som möjligt. Men dygnet har inte alltid så många timmar på dygnet som man vill när man äger en häst. Det ska putsas utrustning, ridstövlarna ska blänka, hästen ska duscha och helst vara fläckfri. Man vill hinna rida ett toppen fint perfekt ridpass. Dom flesta kanske även dammar av sin tävlingskavaj, för att det är första tävlingen för iår.  Sen ska man även hinna äta mat och sova ordentligt dagen innan. 

Under helgen händer det mycket roligt och vi har så himla kul. Så ALLA är välkomna till vår fina anläggning på grisberget för att ha kul med oss och titta på fina hästar och ryttare. 

Jag kommer att uppdatera under helgen helgen och ta massvis med bilder. 

Välkommen till Piteå ridklubb och cederstadion. 

/ Sofie Lind 

Luciatradition

Piteå De flesta förknippar förmodligen lucia med luciatåg på skolan, i kyrkan eller på jobbet. Jag förknippar det med luciafirande på ridklubben. Ända sedan jag var barn har det nästan alla år varit luciauppvisning på Piteå Ridklubb. Ofta har ungdomssektionen varit ansvarig för att hålla i det, så även i år. För mig blir det ingen riktig lucia utan luciafirande på ridklubben.

Det brukar vara luciatåg med hästar, uppvisningar av ridskolans elever, tävlingsryttare som visar upp sina olika grenar, luciafika och dagen brukar avslutas med barnridning för alla barn som kommit på besök. Julkänslan brukar verkligen infinna sig efter en frisk, kall dag på klubben med luciafirande för att sen få avslutas hemma i stugvärmen med rosiga kinder och tjocksockar, julmagi tycker jag! :)

I år fick jag frågan att vara med i luciauppvisningen som är nu på lördag kl 13.00. Men det är inte bara mysigt och en trevlig tillställning. För mig är det också superbra träning inför nästa års tävlingssäsong. Det brukar vara rätt mycket folk på läktaren , ganska likt en tävling faktiskt vilket betyder Superbra förutsättningar att träna på! I veckan har jag och Assar laddat upp med glitter och ljusslingor och känner oss superladdade för en härlig lördag. Hoppas vi ses! :)

/Camilla

 

Vår ungdomssektion!

Piteå I fredags ramlade jag över ett inlägg på Piteå ridklubbs facebooksida (som jag för övrigt tycker att alla som är intresserade av att få lite blandad info om ridklubben borde följa) där jag fick en sån stark impuls att skriva ett inlägg om, vår ungdomssektion!

I alla verksamheter och organisationer så sker naturligt med jämna mellanrum generationsskiften. Så har det varit även på Piteå Ridklubb. Efter ombyggnationerna av anläggningen för några år sedan så ändrades reglerna för hur man kunde spendera tid i ridskolans stallar. Hästarna fick ett drömliv genom lösdriften där de själva kunde gå in och ut som de ville, ha stora områden att röra sig fritt på. Garanterat en dröm för en ridskoleponny/häst! Men i mina ögon fanns ett annat litet fartgupp istället.

Tillgängligheten till hästarna blev av naturliga skäl ändrade, reglerna skrevs om och generationerna skiftade. Barn och ungdomar förblir som bekant inte barn och finns inte så många av de äldre ungdomarna kvar - vad händer då med traditionerna? En sak som är säker är att inget är förevigt och vi lever i en värld som ständigt förändras.  Ärligt kan jag säga att tanken har slagit mig - vad händer med min sport om ingen vill utöva den? Om ingen vill vara i stallet längre? Finns den kvar i Piteå om 20 år? Kommer det finnas generationer i framtiden som kommer älska och uppskatta friheten i stallet på samma sätt som jag gör?

Därför, mitt i de funderingarna blir jag bara så glad när jag läser inlägget klubbens FB - "Filmkväll med US ikväll"och ser en bild med ett stort gäng glada deltagare i klubbens ridhus. Generationerna har nu skiftat ytterligare och nu några år efter ombyggnationerna av anläggnigen börjar den "nya" ridklubben att växa fram. För att göra en lång historia kort så har en mängd olika faktoreroch insatser lett fram till där vi är idag. Men fram har i alla fall vuxit en ny generation ungdomssektion. De anordnar aktiviteter, umgås i stallet, tolkar bakom hästarna i snön, har pysselaktiviteter i stallet, spök, pizza och filmkvällar - allt på egen ideell fritid! Jag har träffat den här gruppen tjejer själv och det är ett gäng helt otroligt drivna unga tjejer. Framförallt ser de möjligheter och kan ge ungdomar det ungdomar vill ha. Nya tider kräver nya metoder och de har lyckats nå fram till barn och ungdomarna som rider på ridklubben på deras vis och klubben återgår mer och mer till den "ungdomsgård" den en gång var. I dagens press och stress så tror i alla fall inte jag att vi kan få för mycket av mänskliga möten, och vi måste se till att vi kan kombinera surfplattor, cyberspace, sociala medier med verklig IRL kontakt - det är viktigt.

Dessutom ger det inte bara mervärde till alla barn och ungdomar som är med på aktiviteterna utan även till US själva, fast de inte vet det ännu. Bli inte förvånade om de här tjejerna visar sig vara framgångsrika affärskvinnor, politiker, entreprenörer eller vad de själva önskar bli i framtiden! Det är sådana personer vi tillsammans bygger i stallet.

Så Ungdomssektionen, om ni läser det här - fortsätt gör det ni gör, inspirera, skapa gemenskap i stallet och gör nya traditioner att föra vidare till kommande generationer ungdomssektioner. Det ni gör är otroligt viktigt, inte bara för barnen utan för oss andra också som vill se stallet, sporten och livsstilen leva vidare.

Allt gott där ute kamrater!

/Camilla

 

Träningstider och inspirationskällor

Hösten är här! För mig är tävlingssäsongen över för detta år. Nu börjar vinterträningen som ska bygga styrka inför nästa säsongs utmaningar. Nu ligger fokus på att nöta detaljer och vrida och vända på alla olika delar i träningen - det är detaljerna som räknas! Det är något som jag fått med mig sen liten av min mamma.

Idag är hon min bästa vän och tränare! Jag har så länge jag kan minnas alltid haft mamma som tränare, något som många som hör det reagerar på med uttrycket " det måste varit svårt!". Egentligen har det inte alls varit så svårt... förutom kanske där kring 13-års åldern. Det finns några roliga historier om vår "dotter - tränare" relation. Jag minns särskilt en gång med en av mina första hästar när hon skulle träna mig på ett ridhus inte så långt från där vi bodde. Till historien hör att jag från lektion ett lärt mig från mamma att det inte finns något som heter "Det går inte". Vid tidpunkten för den här lektionen, sådär lagom hormonstinn tonåring som jag var hade jag nog haft en del framgångar på tävlingsbanorna. Mitt självförtroende var på topp, och jag tyckte nog att jag kunde minst lika mycket som mamma, om inte mer! Under träningspasset vet jag att något inte gick som jag ville och att jag ett flertal gånger med eftertryck uttyckte mig typ "Det går inte!!!", och eventuellt "prova själv då!". Efter X antal "det går inte" sa mamma - en gång till så går jag hem! Inte mitt stoltaste ögonblick men jag sa det.... en gång till! Tror det tog typ 1 sekund så var dörren stängd och hon borta, lektionen var slut och inte löste jag det själv heller. Kan säga att jag inte använt det uttrycket igen.

Tonåren mellan typ 13-15 var den jobbigaste "dotter-tränare" tiden och då främst från min sida. Vet att jag kunde bli suuuperirriterad ibland då jag tyckte att hon använde "plocka upp kläderna från golvet" rösten. Men efter de mest hormonstinna åren blev det bättre och efter det har jag tränat för mamma 1-2 gånger i veckan fram till för ett par år sedan. Inte för att jag inte skulle vilja träna så ofta fortfarande utan mest för att hon är så populär och fullbokad nuförtiden så det är lite som med bagarens barn som blir utan bröd. Fast på ett sätt så har vi hittat ett bättre tränigssystem de senaste åren, något som inte funkat för några år sedan. Nu har vi mer ett utbyte av varandra, jag tittar på henne ibland när hon tränar och hon checkar av så att jag är på rätt väg. Det utvecklar mig som ryttare, då det tvingar mig att tänka ridning, hitta egna lösningar, använda de verktyg hon har gett mig under alla år - sen checkar vi av med jämna mellanrum.

Vi har suttit timtal vid hennes köksbord hemma på gården, druckit te och vridit och vänt på hur vi kan ändra, justera och förbättra träningen. Jag har gått i mammas skola och idag har vi samma träningsfilosofi och tänker ganska lika om hur vi vill träna våra hästar. Även om vi inte alltid är överens så är det alltid jag som geniförklarar henne när hon till och med vid köksbordet, inte ens på ridbanan kan lösa mina knutar i träningen - bara jag gör som hon säger helhjärtat löser hon alltid knutarna!

Med tanke på vår gemensamma filosofi och vårat gemensamma nörderi så är det extra roligt och inspirerande att göra resor som den vi gjorde för två veckor sedan. Carl Hester - dressyrdrottningen Charlotte Dujardins tränare hade clinic och demonstration på strömsholm, en liten bit utanför Stockholm. Sååå bra och såå inspirerande! Nu ett par veckor senare så har vi hunnit testa några av tipsen som vi fick under Hester clinicen, bolla med varandra och anpassa till våra egna hästar. Ovärdeligt! Hade inte kunnat önska mig bättre tränarMamma!

/Camilla

Gästblogg från Portugal

Guimaraes, Portugal Hej!

Jag som gästbloggar heter Astrid Hedman, 25 år, född och uppväxt i Piteå och har spenderat måååånga timmar på älskade Piteå Ridklubb. Ni som håller till där känner förmodligen till min mamma Eva-Lena som är ridskolechef. Hästarna fanns alltså i generna ;) Innan jag börjar babbla på om mitt så måste jag bara få säga hur fantastiskt det är på Piteå Ridklubb. Varje gång jag kommer hem är det så mysigt att komma dit, fina ridskolehästar, superfin anläggning, trevlig personal och härlig stämning. Även fast många klubbmedlemar är så framgångsrika på tävlingsbanorna är det ingen som är högfärdig och det känns som att alla stöttar och hejar på varandra. Det är klubbkänsla det <3

 

Hur jag hamnade i Portugal är en rätt lång historia. Jag jobbade hos min tränare Maria Eriksson i Kalix ett år efter gymnasiet. Året därpå ville jag utomlands ca 1 år och jobba med hästar. Något av en slump att det blev just Portugal. Idéen väcktes efter att ha sett videos på youtube med världsmästaren Pedro Torres rida working equitation. En ryttare som jag iår har fått äran att träna för! Maria pushade på och drog i lite kontakter och vips så satt jag på ett plan med enkelbiljett till Porto augusti 2011. Jag har jobbat på lite olika ställen under olika lång tid. Började som elev/working student och har med åren jobbat mig uppåt till beridare/tävlingsryttare. Jag trivs otroligt bra där jag jobbar nu och har bra sammarbete med min chef Renato Piairo. Här har jag varit i lite drygt 2,5 år och har inga planer på att flytta hem till Sverige. Jag skulle som sagt vara här ett år, men det har kommit nya möjligheter och jag har bestämt att så länge jag trivs och utvecklas så blir jag kvar.

 

Min vardag ser ut som så att jag åker från min lägenhet som ligger ca 7-10 minuter från stallet mellan 8.30-9 på morgonen. Säger godmorgon till groomen Ze som fodrar, mockar och pysslar på gården (innan vi anställde Ze i februari hade jag allt stalljobb + träning av hästarna helt själv). Sätter igång med hästarna, kan vara ridning, longering, uteritt, cavaletti. Brukar jobba 4 hästar på förmiddagen, oftast de lite äldre hästarna medans de yngre får gå ut någon timme i hagen. Hem eller till något ställe i närheten för att äta lunch vid 13. Tillbaka mellan 14.30 - 15 (brukar försöka fixa med mejl, marknadsföring osv på lunchen). Under eftermiddagen jobbar jag de resterande 5 hästarna, just nu har jag nämligen 9 hästar i träning. Brukar försöka vara klar mellan 20.00 - 21.00 då det är middag med min chefs familj. Hemma vid 22 och somnar troligen i soffan med ridbyxor på. Min chef har inte bara hästar, han är vinodlare och gården är omgiven av vinrankor. Han föder upp hästar och vi brukar ha mellan 2-4 föl per år. De hästar vi har är av den portugisiska rasen Lusitano.

 

Jag jobbar 6 dagar i veckan och när det är säsong är det nästan tävling varje helg. Då brukar jag ta det lugnt måndag förmiddag, annars är jag ledig söndagar. Tävling för mig innebär dressyr eller working equitation. Dressyr tror jag de flesta har koll på och det fungerar ungefär som hemma i Sverige. Working equitation är däremot en rätt ny gren i Sverige, men i Portugal väldigt etablerad och statusfylld. På tävling rider man tre olika moment. Dressyr, teknik och speed. Dressyr är ungefär som ett vanligt dressyrprogram, fast med mycket fokus på hästens ridbarhet och lydnad. Man rider på 20*40 bana och här i Portugal innehåller lägsta klassen galoppombyten. I tekniken rider man en bana med ca 10-13 hinder och blir bedömd av domare från 0-10. Hindrena kan vara att rida över en bro, öppna och stänga en grind, ta upp en lans, rida mot en trätjur, pricka en ring, sätta ner i en tunna, rida slalom med byten, rida i en 8:a med byte i mitten, sidepass över en bom, galoppera i en fålla, rida in i en korridor, plinga i en klocka och rygga ut. Mycket roligt och mycket svårt. Precision är ordet jag skulle beskriva tekniken med. Och hästen måste ha stort förtroende för sin ryttare och vara lydig. Speeden är min favorit! Man rider bana med samma typ av hinder, men denna gång är det på tid. River man något får man tidspålägg, men det gäller inte bara att rida järnet. Man måste ha en häst som är kvick i svängarna och uppmärksam på ryttaren för att inte tappa några extra sekunder. För varje moment får man poäng och den som har mest poäng totalt vinner tävlingen.

 

Jag hade ingen koll på vad we var för något innan jag kom hit, men jag har fastnat totalt. När jag bodde i Sverige tävlade jag i både dressyr och hoppning, mer inriktad på dressyr. När jag flyttade hit saknade jag adrenalinkicken från hoppningen, men den får jag i speedmomentet. Dessutom är det väldigt hög nivå på dressyrarbetet man måste ha för att tävla i we. Jag brukar säga att det är ren dressyr, fast med hinder.

 

Jag har tävlat flera olika hästar på de olika ställen jag har jobbat. Men den som jag känner har mest potential hitills är från min chefs uppfödning. En 11-årig hingst som heter Altivo. Han är kungen i stallet och han vet om det! Jag har haft en del svårigheter med honom, men iår har det börjat släppa och i helgen som var vann vi alla 3 moment med höga poäng och snabbaste tiden av alla deltagare.

 

Jag tror det får räcka så, ingen orkar nog läsa om jag fortsätter att skriva. Vill ni veta mer om mig och livet i Portugal bloggar jag på Hippson. Ni kan också följa mig på Instagram (astridhedman).

 

Kram på er,

Astrid

 

 

Vi som bloggar:
Camilla Holmgren –tävlingsryttare i dressyr som tränar efter mottot "ingenting är omöjligt – det omöjliga tar bara lite längre tid". Brinner för ridsportens utveckling i Piteå.

Eva-Lena Wikander Hedman – ridskolechef med utveckling som ledord. Stor passion för hästen. Tävlar lite dressyr men är bättre på att träna.

Ida Bentzlin – tävlingsryttare inom hoppning som för närvarande är gravid och därför lagt tävlingskavajen på hyllan under 2016.

Selma Holmgren - tävlar framgångsrikt ponnydressyr.

Jessica Persson – lagledare för Piteå Ridklubbs Elitlag i hästhoppning som gärna spenderar lediga timmar i hoppsadeln.
  • Senaste blogginläggen

Bloggar