PT har tidigare skrivit om systrarna Erika och Linnea Nilsson-Waaras äventyr i två delar. Den första etappen är nu avklarad: Att med turskidor och pulkor ta sig 484 kilometer efter Kungsleden – från Hemavan till Abisko.
– Vi skidade in med stora leenden och en underbar känsla av att ha klarat av utmaningen, även om det också kändes lite tomt och overkligt, säger Linnea.
.
Blödande sår
Men äventyret började med en utmaning. Sträckan mellan Hemavan och Ammarnäs var riktigt tung.
– Det hade varit ovanligt varmt, så vi fick vada över blöta sjöar och moddig snö. Trots plastpåsar på fötterna och damasker på skidpjäxorna blev vi blöta, säger Linnea.
Redan då, när de skidat 1 mil och hade 47 kvar, fick de ställa sig frågan på allvar: Ska vi orka fortsätta?
– Jag hade blödande skavsår och kunde inte gå på fötterna tillslut, säger Linnea.
– Dessutom hade vi räknat fel på hur mycket pulkornas totala vikt blev, så varje steg var 15 kilo tyngre än planerat. Det är svårt att beskriva hur jobbigt det var, säger Erika och fortsätter.
– Fotbollsträningen kunde vara hård ibland, men det här är det tuffaste vi varit med om, både fysiskt och mentalt. Fjällen har varit både himmel och underjord.
.
Kom in i turlunken
Till slut fick de hjälp med tryckavlastande skavsårsplåster och nya pjäxor.
– Vi bestämde oss för att fortsätta, dels för att vi visste att det skulle bli kallare ute och dels för att vi kunde lasta ur ganska mycket packning från pulkorna. Det gjorde stor skillnad, säger Erika.
En bit in i äventyret kom de in i ’turlunken’, då kropparna vänjer sig vid att arbeta hela dagarna.
– Visst kunde vi känna av fötter, lår och armbågar på kvällarna, men vi har verkligen kunnat njuta, säger Erika.
Dagarna på fjället har börjat tidigt, och slutat tidigt.
Systrarna har börjat sina dagar klockan fem på morgnarna.
– Väckarklockan ringde klockan fem på morgonen eftersom det är en hel del att förbereda. De första kvällarna var vi så trötta att vi inte ens sa gonatt, vi sov redan vid sjutiden, säger Linnea.
De konstaterar också att de fick i sig för lite energi under första halva av äventyret.
– Vi äter mycket i vanliga fall, men vi fick tredubbla intaget. När det var frukostbuffé åt vi tre portioner gröt och fem smörgåsar med ägg var. Det var nästan så vi mådde illa efteråt, men det gav bränsle att orka, säger Erika.
.
"Häftigt möta alla"
Innan ni åkte pratade ni om era visioner, att träffa människor på fjället och att få uppleva naturen. Känner ni att ni nått era mål?
– Absolut, det har verkligen varit häftigt att möta alla människor. När man kommer fram till en stuga efter mellan åtta och tio timmars skidåkning och möts av en stugvärd som välkomnar en och frågar om man vill ha varm saft – ja, det är underbart, säger Linnea.
– Vi har träffat skoterfolk som har kört upp spår för att vi skulle få lättare att ta oss fram, människor har huggit ved åt oss och när en skackel till pulkan gick sönder fick vi genast hjälp att laga med tältpinne och silvertejp. Det finns verkligen en genuin omtänksamhet. Vi träffade en 29-årig kille som sa att ”Tappar man tron på mänskligheten ska man bli stugvärd!”. Vi kan bara hålla med, säger Erika.
.
Vilka guldkorn vill ni framhålla?
– Vi kom i kontakt med en person som erbjöd sig att låna ut sin stuga. Han mötte upp oss med skoter ute på isen och körde senare upp ett sidospår för att vi enkelt skulle ta oss tillbaka till leden, istället för att måsta skida tillbaka. Den gesten var guld värd, säger Linnea.
– Och naturupplevelserna. När vi skidade över kalfjäll med solen ovanför. Kroppen jobbar men hjärnan är avslappnad. Man är verkligen här och nu, säger Erika.
– Vi har också trubadurat på några ställen, i Saltoluokta spelade vi på en personalfest. Det gav resan en extra dimension, säger Linnea.
.
Varm dusch blev kall
I måndags skidade tvillingsystrarna gemensamt över mållinjen.
Efter målgång hade de satt fram emot två saker. Att ta en varm dusch och att använda balsam.
– Men tyvärr fick vi duscha i kallvatten!, skrattar de.
.
Hur har kropparna känts efteråt?
– Slitna, men det känns ändå som att vi hade kunnat fortsätta. Kropparna vänjer sig, och att skida var vår vardag i tre veckor. Det är en livsstil vi älskar och det gav mersmak, säger Linnea.
– Vi känner oss verkligen berikade i kropp och själ. Och vi vill verkligen tacka alla som har stöttat oss, både på och utanför fjället, säger Erika.